Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Studenten är ingenting man kan ta igen eller flytta på. Den händer här och nu. Men just nu mals den sönder av viruset, skriver Johan Lindqvist.  Bild: Håkan Johansson
Studenten är ingenting man kan ta igen eller flytta på. Den händer här och nu. Men just nu mals den sönder av viruset, skriver Johan Lindqvist. Bild: Håkan Johansson

Johan Lindqvist: Unna oss en enda dag av studentfester och stjärnögt självbedrägeri

"Nu ska det förbannade viruset alltså dessutom beröva oss känslan att vi är odödliga, osårbara, oövervinnerliga, ostoppbara", skriver Johan Lindqvist vars pappahjärta blöder för dotterns inställda student.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Viruset tar avskedet ifrån oss. Den som förlorar en anhörig får inte vara nära, inte lindra, inte ta farväl. Det är vidrigt. Det mesta är uthärdligt i jämförelse med det.

Men den ena sorgens kraft förminskar inte den andra sorgens styrka. Att det nästan alltid finns någon som har det värre förändrar inte frustrationen hos den som har sin egen prövning att hantera.

Nu när våren är här tänker jag på studenterna. Och blir både arg och ledsen. Igen. På det där förbannade viruset.

Inte nog med att det gör sjuka, att det kan livet av oss. Nu ska det dessutom beröva oss känslan att vi är odödliga, osårbara, oövervinnerliga, ostoppbara. Det är inte så många gånger i livet man verkligen, fullt ut, får känna så. Att det inte finns några gränser, inga hinder. Att friheten är oändlig. Och att man dessutom har förtjänat den.

Under tisdagen kom beskedet att alla kommunala skolor i Stockholm ställer in studentfirandet. Ytterligare en bit skrapades bort i allt det där som är roligt, det som vi kan samlas kring. Fler kommuner lär följa efter.

Är det någonting den här pandemin visat är det att vårt behov av att vara tillsammans är oändligt. Den kollektiva upplevelsen, det gemensamma görandet är något alldeles grundläggande. Utan det skrumpnar vi. Det är därför vi går ut på balkongerna och applåderar. Visst är det för att hylla vårdpersonalen och blåljusarbetarna, men det är också för att få göra något tillsammans. Skapa lite kontakt. Vi är som fångarna som knackar morsekoder till varandra genom stenväggarna. Nästan ingenting är bättre än totalt tystnad.

Jag är helt med på att vi måste vara disciplinerade, att kurvan måste brottas ned och att vi alla måste göra uppoffringar. Det är självklart. Men det är svårt, det kan vi nog vara överens om. Det skaver och kliar. Jag blir en sämre version av mig själv när jag sitter hemma. Jag behöver interaktion. Och jag behöver ha roligt igen.

Men eftersom det kommer att dröja innan den här krampen släpper och undantagstillståndet kan upphävas önskar jag att vi alla fall kunde unna oss en dag av den eufori och stjärnögt självbedrägeri som bara ett studentfirande kan ge.

Ja, jag talar i egen sak här. Jag har en dotter som ska ta studenten i juni. Studentmössan ligger redan i sin ask hemma på rummet. Balklänningen hänger på sin galge och på en vägg i skolan hänger en gyllene väggalmanacka där klassen noterat alla vårens höjdpunkter.

Det är ingenting som går att boka om eller ta igen någon annan gång. Det här och nu, en gång i livet. Just nu går den ena efter den andra inbokade upplevelsen om intet. Det är förbannat sorgligt.

Jag tänker inte killgissa eller försöka argumentera med vare sig Anders Tegnell eller Agnes Wold. Eller ens med Skolverket eller rektorn. Eller jo, med rektorn. Om inte annat för att vädja om kreativa lösningar på ett unikt problem.

För i mitt pappahjärta skriker den naiva men uppriktiga frågan hur det är möjligt att högstadieklasser kan trängas (nästan) som vanligt i stadens bambasalar och uppehållsrum. Men att det inte är okej med ett euforiskt utspring, ett untz-untz-untz-studsande studentflak och ett rimligt firande för våra studenter?

Om inte annat för att de, och alla vi andra, bara för en dag ska få känna att allt är precis så som borde vara.