Utbildningsminister Mats Persson är oroad över ”utfrysningar”, ”identitetspolitik”, ”censur”, ”förbjudna ord” och ”utpekande” på svenska universitet (Expressen 9/11). Grunden till oron är ett reportage i TV4 som påstås indikera att det finns en så kallad cancelkultur vid svenska lärosäten. Och på den grunden vill han ”initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett fenomenet är”.
Vi är båda universitetslärare sedan många år och vi har båda lång erfarenhet av ledningsuppdrag inom universitetsvärlden. Diskussionen om cancelkultur är importerad från en amerikansk och brittisk kontext som i begränsad grad kan överföras på svenska lärosäten, givet att finansieringssystem, styrningsmekanismer och det allmänna debattklimatet ser mycket olika ut i de olika länderna.
Värt att nämna är också att det redan finns en svensk kartläggning över hot och hat riktat mot forskare och lärare som ger en god bild av hur arbetsförhållandena ser ut, i David Brax rapport ”Hot och hat mot forskare och lärare i svensk högskolesektor” (2022). Mats Perssons insinuationer är så vaga att de är omöjliga att bemöta och de lägger dessutom bevisbördan på den som tillbakavisar dem. De är exempel på det misstänkliggörande av verkligheten som länge varit högerpopulismens kännemärke. Man ställer frågor för att väcka misstänksamhet: Vet vi verkligen att det inte förekommit valfusk? Är det verkligen säkert att vaccinet inte ger autism? Så arbetar den som vill underminera kunskapens auktoritet.
De verkliga problem vi dagligen brottas med är otillräckligt finansiering av kurser och program inom humaniora och samhällsvetenskap, osäkra anställningar för nydisputerade, ökad styrning från regering och externa bidragsgivare och ett växande antal krav på dokumentation, kontroll och granskning av den utbildning och forskning som enligt svensk lagstiftning skall vara fri.
Det är anmärkningsvärt att en utbildningsministers första riktade åtgärd mot vår sektor är att ha synpunkter på vad som sägs och inte sägs i våra lektionssalar och vid våra seminarier. Nog borde ministern hålla sig till det som ofta benämns en armlängds avstånd till akademin? Inget område i vårt samhälle har motsvarande intern kvalitetsgranskning som forskning, för att inte tala om det systematiska och kollektiva kvalitetsarbete som bedrivs inom högskoleutbildningen.
Värt att nämna är också att det redan finns en svensk kartläggning över hot och hat riktat mot forskare och lärare som ger en god bild av hur arbetsförhållandena ser ut.
Vi har också som myndighet krav på oss att oavlåtligen, ner på minsta enhet, analysera och identifiera alla möjliga och tänkbara risker för diskriminering – i förväg. Detta arbete skall genomföras i årliga cykler inom alla verksamheter och kallas ”aktiva åtgärder mot diskriminering”. Om utbildningsministern tror att ett sådant arbete kan genomföras på det genomgripande sätt som avses utan att diskussioner om möjliga kränkningar, utpekanden och inslag som kan uppfattas negativt av vissa studenter och medarbetare förs så är han mer än lovligt naiv. Hur kan utbildningsdepartementet ställa ytterligare krav på kontroll av vår verksamhet avseende just diskrimineringsgrunderna och samtidigt insinuera att vårt arbete mot rasism, sexism och diskriminering är för långtgående?
Vi vill också gärna påminna utbildningsministern om att ett lärosäte lyder under lagar och förordningar avseende arbetsmiljö precis som andra arbetsplatser. Alla lärosäten har utvecklade handläggningsordningar som tillämpas vid kränkande särbehandling (som ju censur av yttranden och påbud om förbjudna ord kan vara). Alla lärosäten arbetar med ett systematiskt arbetsmiljöarbete där chefer i linjen har arbetsmiljöansvar vilket innebär att frågan om utpekanden, utfrysningar och påtryckningar hanteras inom ramen för vårt arbetsmiljöarbete.
Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.
Marie Demker, professor i statsvetenskap, dekan, och Erika Alm, docent i genusvetenskap, vice-dekan för utbildning på grund- och avancerad nivå, vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Missnöjets tid” av Francis Fukuyama
LÄS MER:Litteraturkanon är tom signalpolitik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
