Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ungerns premiärminister Viktor Orban har under Coronapandemin tagit flera steg mot att omvandla Ungern till en diktatur. Bild: Francisco Seco

Hynek Pallas: Ungerns diktaturskada kan förklara Orbans nya makt

Hur kan den pågående EU-krisen och oviljan att förstå Ungerns utveckling mot diktatur egentligen förstås?
Hynek Pallas lanserar med Ingmar Bergmans hjälp ett nytt begrepp.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Inte oproblematiskt för intellektuella att verka i Mattias Karlssons tankesmedja

LÄS MER: Föreställ er det som kommer bli bättre med SD-märkt kulturpolitik

Att begreppet ”fredsskadad” efter en artikel av Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter (30/3) seglade upp som skällsord i sociala medier förvånade föga: i högerextrema kretsar har termen länge varit en populär synonym för passiv naivitet.

Men det är knappast anledning att spola ner diskussioner om vad historien har gjort med det Europa som nu har hiskeligt svårt att hålla ihop. Beror svenskt agerande på att landet stod utanför andra världskriget?

Bara fem år efter krigsslutet iscensatte självaste Ingmar Bergman saken när han i ”Sånt händer inte här”, en thriller i exilbaltisk miljö, lät filmen svenske hjälte och den östeuropeiske spionen diskutera människosyn: Agenten berättar om revolution, ockupation och krig. Om lägren där man ”gasade israeliter”.

”Då vet man allt man behöver veta om människan”, förklarar han. Men i ett credo för humanism och mot cynism kontrar svensken med att han inte håller med – just för att han är född på en fredlig skärgårdskobbe.

Men Bergman, som senare låste in ”Sånt händer inte här” och kastade bort nyckeln, iscensatte också något mer än bara krig-fred-dikotomin i filmen: han antydde hur vissa erfarenheter leder till obehagligt tung nationalistisk sammanhållning, särskilt i diktaturer.

Drar det ett spöke genom Europa idag är det mindre en fråga om sprickan mellan krigs- och fredskada – och mer om hur vissa länder bär på ”diktaturskada”.

Svårt prata med källor

Till skillnad från Sverige delar Frankrike erfarenhet med Ungern och Polen av att ha varit i krig. Ändå har Paris varit lika bortkollrat som Stockholm inför utvecklingen från demokrati till diktatur som har ägt rum under Viktor Orbán och inför de förändringar som Polen går igenom.

Den här oviljan att förstå att vissa europeiska länder efter 40 år av diktatur har olikheter mot västvärlden är tydlig sedan 1990-talet. Kanske beror den på antaganden om att Centraleuropa av tradition tillhör väst? På drömmen om liberalismens snabba fix? Eller kanske på att de socialistiska staterna hade så många medresenärer i London, Paris och Stockholm?

Vad det än beror på, så har den slappa hållningen bidragit till utvecklingen särskilt i Ungern –vars ledarskikt utnyttjar den pågående pandemin för att bli diktatur. I veckan gav parlamentet Orbán obegränsad makt. Den journalist som ifrågasätter hur landet sköter skyddet av befolkningen kan få fem års fängelse.

Oberoende journalister som har varit en nagel i ögat på Orbán är oroliga att detta kommer användas mot dem och dagstidningen Guardians Budapest-korrespondent rapporterade att det genast blev svårare att tala med källor i Budapest.

Efter massiv internationell kritik stoppades dock ett förslag som skulle ta ifrån storstädernas borgmästare, alla utom en ur oppositionen, makt. Men när partier ur EPP-gruppen uppmanade att Orbáns parti Fidesz utesluts ur gruppen reagerade den ungerske premiärministern med ett hånfullt brev där han menade att han inte har tid för fantasier om ”länders intentioner”.

Tid har man däremot att fortsätta driva sitt propagandakrig: coronasmitta har skyllts på invandrare, kritik mot lagstiftningen skylls på George Soros och regeringen fortsätter stifta lagar mot ”genusideologin”. Nyligen lades ett förslag som skulle förbjuda transpersoner att i dokument använda annat kön än födselns biologiska.

Samtliga tidigare kommunistländer har, trots sina historiska skillnader, dålig tillit till den andre och en historia av medlöperi och folkmord som måste skrivas om för att kunna sväljas. Under kommunisterna var de hierarkiska samhällen där ideologiskt lismande och tjallande på sin nästa – liksom devisen att den som inte stjäl, han stjäl av sin familj – rubbade kollektivets DNA.

Ungern var ett speciellt exempel redan under kommuniståren: här blev på grund av den starka föreliggande nationalismen fusionen mellan leninism och nationalism djup. János Kádár, generalsekreterare i 32 år (!), förblir en omtyckt person. Kanske är det också relativt: på 1980-talet var det mer uppenbart för många ungrare att partiets grepp lossnade.

Medan Orbáns och hans vänners tid är nu. I Polen har det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa mitt under strikta karantänregler meddelat att landets presidentval i maj ska hållas som planerat. Kritiker misstänker att det är en manöver för att behålla den allierade Andrzej Duda på posten. Ett val i eventuellt missnöje och en ekonomisk kris efter krisen – där folk dessutom har möjlighet att gå och rösta – är ett hot.

EU:s kritik tandlös

Dessa politiker är ofta fostrade i det förra systemet där de har lärt sig att använda diktaturernas regelböcker – och hur nationella myter och religion skapar sammanhållning med taggarna utåt. Utom när det gäller att stjäla jordbruksstöd eller fylla fickorna med kinesiska och ryska pengar förstås.

Ingen kan säga att detta har varit en hemlighet. Även när svenska medier har varit som mest upptagna av Donald Trumps twitterflöde har de skänkt en tanke till Ungern. Från förändringen av kulturen till nationalistisk klumpekloss – där utrensningen nyligen kröntes med en dos antisemitism då judiska författare rök ur litteraturkanon – till förändringar av lagar och ägandeförhållanden i medievärlden. Ett ständigt flöde som toppats med flyktinghat, antisemitism och utfall mot det Bryssel som betalar notan.

Man undrar hur länge EU ska formulera så pass tandlös kritik av Ungern att landet själva kan skriva under på den? Hur länge konservativa intellektuella i väst tänker fortsätta kasta sin demokratiska trovärdighet överbord?

Möjligtvis har det skadat förståelsen av det som sker i Budapest att det framställs som skräckspegel: ”detta är vad vi kan få med Sverigedemokraterna” är ju alltid bisatsen när liberaler och vänster förfärat delar någon ny inskränkning.

Man har misslyckats med att förklara att hela det forna ”Östblocket” står på annan mark. Där Sverige har ett 1900-tal av demokrati och fri press bakom sig har man i Centraleuropa – efter kriget – diktaturer där alla medier i 40 års tid fungerade som partiinfluencers. Där lögn blev sanning för den som ville fungera i vardagen. Särskilt den som ville tänka, skapa och förmedla kunskap till andra.

Under de 30 år som har gått sedan detta farliga fuskbygge rasade har därför tjuvar avlöst varandra vid rodret tills Viktor Orbáns, polska Lag och rättvisa – eller till och med en apolitisk oligark som Tjeckiens Andrej Babiš – kunnat framstå som lösningar på samhällsproblemen.

Kanske är det därför som oron för utvecklingen är högre hos många av dem som har erfarenhet av länderna men lever i Sverige. Vi är nämligen väl medvetna om båda de saker som slogs fast av Ingmar Bergman i den där scenen om människosyn och historia för 70 år sedan. Och hur knepigt de samexisterar i EU.

LÄS MER: Pragvåren började med Kafka, Kundera och Stalin

LÄS MER: Nu försöker Litauen tvätta sig ren från Förintelsen