Sedan några år tillbaka riktar Göteborgs filmfestival ett speciellt sökarljus mot ett, kanske två länder. Förra året stod Japan i fokus. I år är festivalen tillbaka i Europa och i Italien, som bjuder på cirka tjugo filmer – en av dem, regissören Pietro Marcellos Lost and beautiful, tävlar dessutom om Ingmar Bergmans debutpris.
Vad berättar då dessa nya italienska filmer? Ämnena skiftar som genrerna. Allt blandas: Komedi med allvar. Samhällsnu med tidlöshet. Unga röster med gamla. Men de har språket gemensamt och landskapet, byarna, gränderna, de gamla stenhusen med sina stängda fönsterluckor, La Mama, gubbarna på torget – det vackra, välklädda folket och det slitna fattiga med sina levda ansikten.
Allt det finns och känns så – italienskt – även om regissören Luca Guadagnino (A bigger splash) i en intervju i årets filmkatalog menar att film inte tillhör någon nation och att det inte går att prata om en italiensk filmtradition, lika lite som om en fransk, en svensk. Hur rätt han har i det kan diskuteras.Men visst, film är att berätta om människor i historier som bär över nationsgränser och kulturella klyftor – men nationers landskap och språk lägger något eget urskiljande till det gränslösa.
Italien har till filmhistorien levererat rader av mästerverk. Det var i Italien som neorealismen föddes, och det är där i det politiska, vitala 70-talet filmerna som blivit klassiker, gjordes. Regissören Roy Andersson har för festivalen valt ut tre av sina italienska favoriter: Vittorio De Sicas Cykeltjuven, Federico Fellinis Och skeppet går, samt Michelangelo Antonionis La notte.Hans kommentarer till tre scener ur dessa filmer väcker andra till liv.
Fastbränd i minnet till exempel scenbilderna av barnetvars huvud krossas mot en stenvägg av Donald Sutherlands fascistiske förman på godset i Bernardo Bertoluccis film 1900. Där finns också lagrat i minnet Gian Maria Volontés resliga gestalt i Francesco Rosis sena neorealistiska mästerverk Kristus stannad i Eboli och förstås Marcello Mastroianni och Sophia Lorens dans på taket i Ettore Scolas En alldeles särskild dag.
Lite överraskande kanske: två av festivalens nya filmer är gjorda av regissörer som tillhör just klassikergänget. Bröderna Paolo (84 år) och Vittorio (86 år) Taviani står bakom filmen Wondrous Boccaccio. De fick en Guldpalm i Cannes för Padre Padrone 1977 och deras San Lorenzonatten från 1981 är en mina favoriter. Den andra festivalfilmen är Greenery will bloom again regisserad av den 84-årige Ermanno Olmi, Guldpalmsbelönad för Träskoträdet 1978.
Greenery will bloom again tilldrar sig under Första världskriget i en utpost nära den österrikiska gränsen. En soldat viskar ut mot tystnaden, kylan, snön: Vi hade en framtid och våra drömmar – döden ingick inte i de drömmarna, tydligare än så kan inte de unga männens öden beskrivas. Alltsedan Träskoträdet fotograferade Ermanno Olmisjälv sina filmer – denna gång har han med ålderns rätt överlåtit kameran till sin son. Deras bilder talar samma språk och gör filmen till en mycket vacker, mycket sorglig meditation över krigets meningslösheter – allt gjort med den enkelhet som kräver konstnärskap.
Ytterligare en film, dokumentären Fragment 53 handlar om krig – men inte en krigsbild, inte ett skott – bara intervjuer rätt upp och ner med högt rankade krigare som deltagit i Liberias inbördeskrig. Ibland kan ord vara lika vidriga som närgångna bilder.
1971 inledde något överraskande den samhällskritiske, polemiske och utmanande Pier Paolo Pasolini med Decamerone första delen av sin folkliga trilogi, ljusare och lekfullare än hans övriga verk. Hans versioner av några av Giovanni Boccaccios hundra berättelser utspelade sig i trakten av Neapel.
Bröderna Taviani förflyttar självklart dessa berättelser från 1300-talets pestdrabbade Florens till sitt eget Toscana.Det är en charmerande och vacker liten film. Lekfull och lite mörkare än Pasolinis version.
Men dagens Italien syns inte det i festivalens filmer? Jo, självklart, där är Adriano Valeros Banat som berättar om en ung agronom som flyr arbetslösheten i Bari till ett jobb i Rumänien – av alla ställen. En lågmäld historia – självklart samhällskritisk, men mer allmänmänsklig än politiskt polemisk. Bath People är en annan av dessa samtida skildringar, där de två regissörerna Bona och Scalisi kliver in i Turins sista badhus och låter oss ta del av några kantstötta människoöden. Badhuset som tillflyktsort för udda existenser och för den som kanske saknar hem och gemenskap.
Carlo Lavagnas Arianna är en debutfilm, men säkert berättad och fint spelad om en ung människa, inte pojke, inte flicka och hens sökande efter en identitet. En både rörande och tänkvärd historia.Några filmer är osedda, andrahar passerat utan att sätta framtida spår i mitt minne, men roar för stunden, som Cristina Comencinis, ack, så italienska komedi Latin Lover, som leende driver med den evige italienske filmcharmören och kärlekskomediernas obligatoriska snedsteg. Så totalt olik dokumentären Il solengo där några gamla gubbar berättar och berättar historien om en mystisk man. Berättelser som gått i arv, förändrats och levt vidare – film som dokument över en urgammal, nu nätdödad, muntlig tradition.
Överraskade mig gjorde det italienska Oscarsbidraget Don’t be bad av Claudio Caligri, som avled innan filmen var klar men den färdigställdes av vänner.Först en bullrig 90-talsberättelse om knarkande viljelösa smågangsters, men filmen stramas åt och utvecklas till en fin berättelse om en mans kamp för att bli en ansvarstagande man och far. Filmen utspelar sig på klassisk mark det vill säga i Ostia där Pierre Paolo Pasolini hittades mördad morgonen den 2 november 1975. Så slår en spelplats en minnets brygga från en nutida film till bilden av Pasolinis sargade kropp på en skräpigt ödetomt i Ostia.
