Westprides tema i år är problemen med den nuvarande asylprocessen för hbtqi-personer. Den 20 juni, i samband med World Refugee Day, kommer Westpride att lämna över en namninsamling mot detta till migrationsminister Anders Ygeman.
Westprides tema i år är problemen med den nuvarande asylprocessen för hbtqi-personer. Den 20 juni, i samband med World Refugee Day, kommer Westpride att lämna över en namninsamling mot detta till migrationsminister Anders Ygeman. Bild: Pressbild

Sanna Samuelsson: Unga hbtqi-personer har det fortfarande lika jävligt

Hbtqi-ungdomar har sämre hälsa, skolgång och löper fyra gånger större risk att drabbas av självmordstankar än andra. Sanna Samuelsson skriver om den nedslående nya statistiken, apropå Westpride som i veckan äger rum i Göteborg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Westpride

Westpride pågår 13-19 juni. Den äger rum på flera ställen, bland annat Götaplatsen, Korsvägen, Järntorget och i Pride park i Eriksbergshallen. Temat i år är problemen med den nuvarande asylprocessen för hbtq-personer. Den 20 juni, i samband med World Refugee Day, kommer Westpride att lämna över en namninsamling mot detta till migrationsminister Anders Ygeman. Hela programmet finns här:

”Queerbaiting” är ett begrepp som beskriver fenomenet att stoppa in en queer karaktär i en tv-serie, film eller bok, för att locka hbtqi-fansen. Ordet finns för att det är vanligt, och för att dessa fans ofta är osedvanligt engagerade. För den som tittar, och bryr sig, finns det nu hbtqi-personer i närmast varje Netflixserie. De är ofta i periferin, men de finns där. De är små kaksmulor som vi hackar i oss, för att det är skönt och spännande att se någon som tillhör samma lilla grupp som en själv. Ibland är de ju huvudpersoner, ta ”Heartstopper” och ”Euphoria”, som nyliga exempel.

ANNONS

Det kan därför tyckas som att livet borde vara lättare för hbtqi-personer i dag, när vi kan spegla oss i var och varannan tv-produktion. Vi får möjlighet att känna oss mindre ensamma, abnorma och pinsamma.

Jag tänker på det när Westpride öppnar nu i veckan. MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, kom i maj med en rapport om unga hbtqi-personers levnadsvillkor, den första på tio år, kallad "Jag är inte ensam, det finns andra som jag". Trots det positivt klingande namnet är resultatet tämligen nedslående.

Ett exempel: ”Ungefär var femte ung hbtq-person har någon gång övervägt att ta sitt liv och självmordstankar är ungefär fyra gånger så vanligt bland unga hbtq-personer som bland unga heterocispersoner.”

Självmordstankar är FYRA gånger vanligare. Och inte bara det, unga hbtqi-personer uppvisar sämre hälsa, främst psykisk, har det sämre på jobbet och i sin biologiska familj. De har mindre möjligheter att utöva sport och andra intressen. De har sämre tillgång till vård. Unga transpersoner har svårt att få gehör. Och omvändelseterapi existerar fortfarande, trots att det redan nu kan lagföras som olaga tvång. Detta rapporterade Aftonbladet om nyligen (31/5).

Men det är fortfarande så att man ofta är ensam HBTQ-person i de flesta sammanhang, förutom de man själv söker upp.

Extra utsatta för allt detta är de hbtqi-personer som tillhör flera minoriteter. De som exempelvis både kan diskrimineras och utsättas för våld för att de är svarta i ett rasistiskt samhälle, samtidigt som de är queera i en heterovärld. Ett tema för Westpride i år är hur osäker asylprocessen är för hbtqi-flyktingar. Detta nämns även i MUCF:s rapport.

ANNONS

Vad vill jag säga med allt detta? Att allt faktiskt inte är så bra som det ser ut på tv? Nej, men att ”synlighet” inte nödvändigtvis underlättar för en queerperson. Kanske att det gör det för alla andra, att de vänjer sig vid åsynen av oss och vårt normbrytande genom att kolla på tv. Men det är fortfarande så att man ofta är ensam hbtqi-person i de flesta sammanhang, förutom de man själv söker upp. Så är det även för oss vuxna. Man vänjer sig – kanske, men det är fortfarande bedövande ensamt.

I rapporten står det: ”Unga hbtqi-personer beskriver att både risken och oron för att utsättas påverkas av om man passerar som heterocisperson inför sin omgivning. Detta leder bland annat till att unga i vissa sammanhang anpassar sitt beteende för att passera som heterocispersoner och att unga som inte passerar kan undvika vissa platser för att inte utsättas.”

Att unga kämpar förtvivlat för att verka ”normala” är inget nytt, men man hade ändå hoppats att det var mer okej att vara normbrytande i dag, med alla framsteg vi har gjort. Statistiken säger tyvärr något annat.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Kyrkan håller homofientliga präster om ryggen

LÄS MER:Den transsexuella självbiografins historia

LÄS MER:I tv-serien ”Heartstopper” är homofobi verklighet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS