När Göteborgs filmfestival nu drar gång blir det elva dagar av film, 376 filmer från 83 länder, och därtill en hel del diskussion om rörliga bilder, makt och vanmakt.
Under ett år av Burka song 2.0-debatt med försök till politisk styrning av konsten har den lilla frasen "en armlängd avstånd" använts flitigt. Påminnelsen om att konsten måste få stå fri är också befogad i en tid då det görs försök att underminera principen, trots att den är fundamental för ett demokratiskt samhälle.
Själv minns jag med en rysning också hur den danska kulturministern Mette Bock i november, innan hon tvingades göra en pudel, uppmuntrade Danmarks mest kände filmregissör Lars von Trier att göra "uppbygglig film om allt det vackra som livet också består av". Att som minister tänka det i sitt stilla sinne är en sak. Att offentliggöra sin önskedröm är en annan.
LÄS MER:Ministerns dröm om uppbygglig film är min mardröm
Samtidigt kanske "en armlängds avstånd" kan betyda olika saker i kommun, region och stat? Det debatteras i alla fall på fredag på årets filmpolitiska toppmötet på Kulturarenan. I den åsiktsstarka panelen sitter regissörerna Ruben Östlund och Isabella Eklöf, EU-parlamentarikern Jasenko Selimovic, Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Aron Emilsson och Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg.
Uppställningen bäddar för meningsskiljaktigheter, och de medverkande kommer också att resonera kring den politiska styrning av film- och tv som vi ser hårdna i flera europeiska länder.
Några timmar senare invigningstalar den nytillträdda kulturministern Amanda Lind inför den församlade filmbranschen på biografen Draken. I sin första intervju (P1 22/1) betonade hon just principen med "en armlängds avstånd" ."I grunden handlar det annars om risken för att kulturen blir ett redskap för makten", slog hon fast.
LÄS MER:Klart: Nya kulturministern inviger filmfestivalen
Temat för årets filmfestival är Apokalypsen, och undergångskänslan är påtaglig. Den kollektiva bioupplevelsen ställs mot en individuell filmvisning i trånga sarkofager på Ringön. Frågan som genomsyrar hela programmet är öppen: vart är vi på väg? Som filmälskare, som filmskapare men framförallt – som människor?
I Harry Martinsons diktsvit från 1956 är rymdfärjan Aniara på väg rakt ut i mörkret, intigheten. Långsamt går sanningen upp för passagerarna ombord: det finns ingen återvändo. Människan har förtärt sin egen planet. Nu återstår endast slutet.
Franska filmgeniet Claire Denis bjuder festivalpubliken på ett farligt, erotiskt rymdäventyr i High Life med Robert Pattinson som dödsdömd fånge, som benådas om han går ombord, och Juliette Binoche som galen doktor besatt av reproduktion.
Lars von Triers mästerverk Melancholia repriseras i sin inspelningsmiljö. I dramat närmar sig en gigantisk blå planet jorden och hotar att utplåna allt liv. Festen pågår ändå allt mer frenetiskt, som om morgondagen var blott en fjärran dröm.
Precis så blir filmfestivalen i år. Bakom premiärleenden och cocktail-mingel är festivalens ledning bekymrade. Var de ska hålla hus de kommande åren vet ingen.
