Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ulrika Knutson om Stampens kris

Krönika: "Det finns de som är skadeglada idag. Själv kan jag hålla mig för skratt."

Om jag får betalt för den här krönikan eller inte är en öppen fråga. Kanske kommer min lilla faktura att jämställas med Handelsbankens mångmiljonfordran på Stampen, GP:s ägarbolag, som bett om rekonstruktion. Då lär den drunkna. Men jag skriver ändå.
Det som hänt den 23 maj 2016 är svart, svensk presshistoria. Aldrig förr har ett så stort och viktigt mediebolag som Stampen varit på randen till konkurs. Möjligen kan man hitta en motsvarighet på 1990-talet, när A-pressens stolta bolag bidde en tummetott. 
Rekonstruktion är något man tar till just för att slippa konkurs. Om det finns livskraftiga delar av rörelsen, vilket lär finnas. Efter hårda nedskärningar går de enskilda tidningarna med vinst igen, medan Stampen dras med gigantiska skulder för gamla lån. Lån som härstammar från åren då dåvarande VD Tomas Brunegård reste landet runt och köpte upp varenda tidning som var till salu.
Brunegårds resor mellan 2005 och 2011 kan förstås analyseras. De skedde med Peter Hjörnes goda minne – och goda tro, förstås. Det finns de som är skadeglada idag. Man talar om aggressiv expansion och övertro på storskalighet. Själv kan jag hålla mig för skratt. Vi kan konstatera att Tomas Brunegård inte var ensam om att bjuda blint när till exempel Centerpartiet sålde sina tidningar. Han bjöd högst, bara. 
Men ekonomisk förlust är inte allt. Även det fria ordet har fått sina törnar.
Vad är skillnaden på att trycka tidningar och pappersservetter? Båda kan göra vinst under gynnsamma förhållanden, och förlust när konjunkturerna viker. Skillnaden ligger i redaktionell kultur. Du kan trycka riktigt snygga servetter under auktoritär ledning, enfald och automatik. Men du kan inte skapa god journalistik på samma sätt.
God journalistik kräver alltid kreativ lyhördhet, mångfald och insikten att orden måste väga lika tungt som siffrorna. Det är det som är redaktionell kultur.
Medielandskapet som vi känner det sedan sjuttonhundratalet har genomgått en rasande förändring. Här samverkar lågkonjunktur, teknikskifte, och affärsmodellens krasch. Det förtjänar att påpekas om och om igen - presskrisen är inte en läsarkris, utan ett sammanbrott för affärsmodellerna. Annonsörerna väljer andra kanaler, som Google med flera, och tar miljonerna med sig.  
Nu anar vi att likriktning och standardisering inte var den bästa medicinen för att överkomma affärsmodellens sammanbrott. Det var snarare en återvändsgränd. 
Bra tidningar kräver en mångsidig redaktionell kultur. Det fattade redan Lars Johan Hierta när han startade Aftonbladet 1830.  
Men som det fria ordets förkämpe visste Hierta att det fria ordet även behövde finansiering. Lösningen hette Liljeholmens stearinfabrik. De materiella stearinljusen fick bekosta det inre, liberala ljuset i Aftonbladet. Folket läste Hiertas tidning och Hiertas romaner i skenet av Hiertas ljus! Det var genialt igår, det är genialt i morgon.
För femtioelfte gången frågar jag: Vem vill bekosta framtidens redaktionella kultur? Var finns framtidens Hierta, och framtidens stearinljus?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.