Ulf Erikssons trettonde diktsamling, Skalornas förråd, rör sig i välbekant motivsfär: Ensamheten, staden, platsen, döden, glömskan och, framför allt, minnet är hans ämnen.
Ulf Erikssons trettonde diktsamling, Skalornas förråd, rör sig i välbekant motivsfär: Ensamheten, staden, platsen, döden, glömskan och, framför allt, minnet är hans ämnen. Bild: Sofia Runarsdotter

Ulf Erikssons lyrik blir bäst i ensamheten

Ulf Erikssons nya diktsamling är som bäst när den rör sig i en stockholmsk ensamhet. Men ibland blir versen oskön, skriver Victor Malm.

ANNONS
|

Ulf Erikssons trettonde diktsamling, Skalornas förråd, är anmärkningsvärt traditionell. Diktsamlingsformen han brukar var en gång helt dominant men har successivt ersatts av långdikten, där koncept eller berättelser spänner en talande och i sig meningsfull helhet av en mängd enskildheter. Trots att det var längesedan någon gick till storms mot den har den gamla självtillräckliga dikten skjutits åt sidan. Och det är inte för inte som Eriksson har kallats en den svenska poesins postromantiska arvtagare: han skriver i den modernistiska diktens hävdvunna motivsfärer. Ensamheten, staden, platsen, döden, glömskan och, framför allt, minnet är hans ämnen.

Och så, ungefär, har det sett ut sedan debuten Varelser av gräs från 1982.

ANNONS
Ulf Eriksson är född 1958 i Stockholm. Han debuterade 1982 och har sedan dess gett ut allt från lyrik till roman- och novellprosa samt essäistik och kritik.
Ulf Eriksson är född 1958 i Stockholm. Han debuterade 1982 och har sedan dess gett ut allt från lyrik till roman- och novellprosa samt essäistik och kritik. Bild: Sofia Runarsdotter

En återkommande ensamhetsbild

Platserna i den nya boken är stockholmska, och flera av bokens finaste dikter kretsar kring barndom och svunnen tid. De binds samman av en återkommande ensamhetsbild, vacker och klar: jaget står framför ett lägenhetsfönster och ser ut på alla andra fönster, bakom vilka andra liv, fullständiga och för jaget onåbara, gömmer sig. En påminnelse om den sorgliga kvasigemenskap som det senmoderna och urbana livet innebär, men också om något annat, mer hoppfullt: de otaliga vägar som livet kan ta.

Tillsammans framför fönstret

med de många fönstren synliga

i fjärran och

strax bortom glaset där den lilla andans imma

kommer och går, säger

mamma: ser du, alla ska sova, och

just då släcktes alltid

ett eller annat fönster, och

en stund senare ännu ett, och

ännu ett långt bort,

och jag blev lugn

inför mitt liv som väntade.

När Eriksson faller in i detta figurativa, klara tonfall får hans dikter och bilder ett slags retande funktion, de kittlar tanken och får en att vilja tänka vidare, dra fram möjligheter och betydelser ur texten. Dessvärre sker det allt för sällan.

Fastnar i abstraktioner

Fler gånger än inte lämnar Erikssons bildtunga skrivsätt mig tom. Och jag tror att det är en teknisk fråga. Metaforerna fastnar i abstraktioner, hopar ofta flera bildled efter sakled på ett sätt som snarare lägger fokus på orden som ord, än frammanar något nytt och oväntat. Ibland får man stanna upp och lösa ut den snåriga ordrebusen, andra gånger fastnar dikterna i en suggestion så skum och oskarp att det mest liknar ett hopkok av modernistiska schabloner. ”Minnet”, ”skuggorna”, ”glömskan”, ”lövverken”, ”ljuset” och ”mörkret” skakas och blandas utan att någon uppmärksamhetsväckande åskådlighet uppstår.

ANNONS

När det är som sämst får dikterna samma omständliga karaktär som valhänt akademiska prosa: ”Det grå som varken är ljus eller mörker / men brukar förknippas med neutralitet, framträder i denna tanke på / en glödande art av denna färg som ett ut- och invänt // kolstycke, där den grå eller mörkt vita ytan och den / inre, rödgula glöden, har bytt egenskaper med varandra”.

Problemet är att versen är oskön. Saknar det ljudliga spelandet, den sammanlänkande rytm som komplex poesi kräver, framför allt när den ska vara en form av tänkande: det är poesins verktyg, det som skiljer den från andra kunskapsformer. Ett hantverksproblem som hämmar de potentialer som trots allt finns i Skalornas förråd.

Fotnot: Ulf Eriksson är litteraturkritiker i GP. Därför recenseras hans bok av Victor Malm, Expressen Kultur.

ANNONS