Tyst i mejlkorgen – så hanterar du kulturvärlden

Franz Kappus,

Ryktet om din död verkar vara överdrivet. Enligt Wikipedia dog du i Berlin 1966, åttiotre år gammal. Jag vill hävda att jag mötte dig så sent som förra veckan. Du var fortfarande du. Samtidigt en man i tiden. Jag kände genast igen dig på blicken som var just så stel och blank som på porträttet jag googlade fram. Oavsett när du dyker upp, i dåtid eller nutid, känns du alltid igen på den blicken.

Handen på hjärtat, Franz. När du en dag fick ett ryck och skickade dina dikter till en känd poet var det inte bara skrivtips du var ute efter? Du längtade också efter en värld. Ett tillträde. När jag läser den samling med svarsbrev som Rainer Maria Rilke skrev till dig vid 1900-talets början är lockelsen påtaglig. I ”Brev till en ung poet” talas det mycket om kallet, om ödet, om att vara "en värld i sig själv.” Inte konstigt om du blev upprymd och började fantisera. Vad såg du framför dig? Ett sammanhang som skulle befria dig ur konventionens strypgrepp, låta ditt stora allvar blomma vilt och fritt? I sådana fall: all förståelse till dig. De flesta människor har någon gång ifrågasatts i sin rätt att tala och lever med sviterna av det, partiellt förstummade, drömmande om att bli del av en krets som ska läka det kommunikativa såret. Var det så för dig? Jag har också längtat dit.

Att rådge en ung poet är en lockande sysselsättning för många. Säkert räcker det att du kliver in på valfri krog vid valfri tidpunkt i historien och presenterar dig som Kappus så kommer du att överösas av blandade tips. Får jag ändå komma med ett tilläggs-råd? I sådana fall vill jag passa på att citera den amerikanska journalisten Amy Goodman. ”Gå dit där tystnaden finns och säg någonting.” Så här dags i historien kan jag inte tänka på något enda råd som känns mer angeläget. Tänk på det som en skrivmetod. Men också som en hjälp att navigera dina nya sammanhang. Det är en underbar värld på många sätt. Kulturvärlden. Men också en värld som producerar stora mängder tystnad. Hur många sorters tystnad har du hunnit möta Franz?

”Gå dit där tystnaden finns och säg någonting.” Så här dags i historien kan jag inte tänka på något enda råd som känns mer angeläget.

På 1990-talet tror jag att jag såg dig som Praktikant med uppdrag på en kulturklubb i Stockholm, en källarscen med gott renommé, det omsusade Forum. Varje vecka får du svarta pengar i ett kuvert. Sedan äter du middag på krogen tillsammans med en Kulturprofil, som smickrar dig oavbrutet och lovar dig en framskjuten plats i den kulturhierarki som han makalöst nog säger sig kontrollera. Du ser en hel del utan att se. Du ser våldtäkter utan att se. Du blir den som vänder bort blicken och aldrig tänker tanken på att säga något. Denna tystnad kommer så enkelt till dig. Du behöver inte ens mutas. Du blir en som håller tyst med samma nödvändighet som man nyser.

I efterhand kan det kännas obegripligt. Hur kunde du i så många år?

Den enda rimliga förklaringen är att du manipulerats till den punkt där man fått dig att tro att tystnad är ett villkor för din överlevnad. Av kulturvärldens alla tystnader är detta den värsta sorten. Den smyger sig på och bedövar. Du känner inte ens när den verkar i dig. Den tystnad som kommer utifrån kommer att svida på ett helt annat sätt.

Har du koll på din kreditvärdighet? Kanske spelar det dig ingen roll. Kotteriernas motsvarighet är svårare att komma undan. Kan man tala om svarsvärdighet? Om du någon gång har försökt att kontakta en viss kulturinstitution med samma entusiasm som drev dig när du skickade dina dikter till en vilt främmande poet lär du förstå vad jag menar. Alla är inte som Rilke, Franz. Långt ifrån alla svarar. I din mejlbox finns vid det här laget säkert en kyrkogård med mejlen som aldrig besvarades, plötsligt avklippt konversation, ord som blivit hängande på de mest förnedrande sätt. I perioder går svarsvärdigheten upp, mejlen rasa in och du tänker nu, nu, nu. Sedan står du där igen med, ensamt ropande som i skogen: ”Jag kan komma och pitcha på måndag, tisdag, onsdag, torsdag eller fredag.” ”Före eller efter lunch.”

Vad det ytterst handlar om är förstås hierarkier och hur tystnaden blir det klister som håller hela bygget intakt.

På senare tid har jag tänkt att något är på väg att hända. I och med skandalerna i Svenska Akademien kom kulturvärldens mest infekterade tystnad att exponeras. Sedan dess har kulturvärldstystnaden adresserats mer och mer. Jag läser Matilda Gustavssons omistliga ”Klubben”. Jag läser ”Smuts” av Elise Karlsson. Jag följer alla turerna kring Evelina Varas indragna diktsamling ”Hjärtslag”, som sedan ges ut med överstrykningar som ska anonymisera en misshandelsanklagad författare, och tänker att också detta är en förhandling med tystnad. När jag sedan läser Johan Heltnes ”Sympati för djävulen” slår tystnaden tillbaka med full kraft.

Varför är det då så svårt att lämna denna tystnad, packa sin väska och bara dra från den påstådda mardrömmen?

Johan Heltne gör precis vad Amy Goodman råder. Han går dit där tystnaden finns och säger någonting, närmare bestämt till sitt minne av Biskops Arnös skrivarskola, som han liknar vid en sekt, präglad av blind auktoritetstro och totalitarism. Problemet är att Heltne aldrig riktigt lämnat det tysta seminarierum, som han mådde så illa i. Han bär det med sig, internaliserat, och fortsätter att tillskriva makt till dåtidens auktoriteter. Varför är det då så svårt att lämna denna tystnad, packa sin väska och bara dra från den påstådda mardrömmen?

Jag ser dig framför mig på skrivarskolan, Franz. Sitter du där med en känsla av att inte stå ut, ändå oförmögen att gå? Innanför eller utanför? Det är den eviga frågan. Vilka pris kan du betala för en känsla av innanförskap? När du kommit till den punkt att varje ord du lyckas klämma ur dig känns som en bön om tillträde kan det ligga nära till hands att vända allting ryggen. All den kraft du borde lagt på att skriva din poesi har gått åt till att navigera en värld. Vad återstår annat än att bli en kulturvärldsskolkare, att bli antagonisten som skapar från en utifrånposition? Det finns andra möjligheter.

Någonstans har jag hört en anekdot om författaren Jean Genet. Det sägs att han alltid valde hotell i närheten av järnvägen. Det var en gammal impuls som satt kvar från tiden som tjuv. Då var det nödvändigt att snabbt kunna hoppa på tåget och dra. Men också när Genet slutat stjäla och blivit en hyllad författare fanns flyktimpulsen kvar. Min önskan för dig, Franz Kappus, är att du finner och odlar en liknande position inom dig.

Hitta en plats i dig där godsvagnen och salongen ligger på samma avstånd och båda inom räckhåll.

Man har uppmanat dig att gå in i dig själv och söka kallet. I en tid när ett romantiskt konstnärsideal blir alltmer omöjligt vill jag i stället hålla fram vikten av att ströva fritt mellan periferi och centrum. Sök inte utanförskapet. Men heller inte innanförskap. Hitta en plats i dig där godsvagnen och salongen ligger på samma avstånd och båda inom räckhåll. Lär dig att vända båda ryggen i rätt ögonblick. Gå innan tystnaden tar dig.

Läs mer om kulturvärlden i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Snöflingorna yr på författarskolorna

LÄS OCKSÅ: Elise Karlsson: ”Jag är redo för bråk”

LÄS OCKSÅ: Svensk författare anklagas för misshandel i bok – nu stoppas publiceringen

LÄS OCKSÅ: När litteraturen blev förtal