Vad skapar politisk legitimitet? Eller uttryckt på annat sätt, vad är det för processer som gör att vanliga medborgare accepterar de politiska makthavarnas rätt att styra över dem? Det givna svaret, både från de filosofer som sysslar med frågorna om den politiska rättvisans grundläggande postulat, från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och från den allmänna politiska debatten, har varit att politisk legitimitet skapas genom demokratiska rättigheter. Om människor får rätt att rösta på de partier de vill, om de får rätt att kandidera till politiska poster och om de ges yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet, då skapas politisk legitimitet. Om de som styr över oss har kommit till makten genom fria och rättvisa val där de har kunnat få en majoritet bakom sig, då kommer vi att acceptera deras rätt att styra över vårt samhälle.
Nyligen har den empiriska samhällsforskningen visat sig ge ett helt annat och tämligen överraskande resultat på frågan om vad som skapar politisk legitimitet. Baserat på den mest omfattande surveydatabasen över människors värderingar som finns, den så kallade World Value Study har man kunnat analysera frågan om vad som skapar politisk legitimitet i över 70 länder. Analyserna visar att när människor världen över bestämmer sig för om de uppfattar den politiska maktutövningen som legitim, så är den offentliga förvaltningens agerande betydligt viktigare för dem än deras demokratiska rättigheter. De centrala faktorerna som förklarar politisk legitimitet är sådant som låg korruption, opartiskhet i maktutövningen och likhet inför lagen medan de demokratiska rättigheterna visar sig spela en mera underordnad roll.
Dessa överraskande forskningsresultat är särskilt intressanta i ljuset av den rapport om vad som kan ha legat bakom de oegentligheter i Göteborgs stad som 2010 blev mycket uppmärksammade i media och som sedan dess varit föremål för ett antal rättsprocesser gällande mutbrott. Rapporten, som har namnet Tillitens gränser, har tillkommit på uppdrag av kommunfullmäktige och avsikten har varit att låta en oberoende granskningskommission ”utreda om något särskilt skapat grogrund för oegentligheter i Göteborg”. Till uppdraget utsågs tre professorer med omfattande insikter i denna typ av frågor, nämligen statsvetaren Erik Amnå, företagsekonomen Barbara Czarniawska och juristen Lena Marcusson.
Rapporten kan sägas hävda tre saker. För det första att den göteborgska politiken varit av en särskild sort som inneburit att man premierat pragmatism och resultat före formellt korrekta beslut, samarbete över partigränserna framför en tydlig uppdelning mellan en styrande majoritet och en aktiv opposition, ett dominant politiskt ledarskap framför professionella bedömningar och användandet av marknadsmekanismer framför principer om opartiskhet och likabehandling. Denna särskilda politiska kultur har också ett namn i rapporten, nämligen Göteborgsandan och den person som i långa stycken får klä skott för den är Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande under de femton åren 1994–2009. För det andra hävdar man att medan denna politiska kultur (och sagde Johansson) i långa stycken varit framgångsrik när det gällt att öka stadens tillväxt och attraktionskraft såväl nationellt som internationellt, så har den också haft ett pris i form av räddhågad anpasslighet, bristande öppenhet och begränsad mångfald. För det tredje hävdar man att denna politiska kultur – det vill säga Göteborgsandan – indirekt bidragit till att man kommit att underskatta risken för oegentligheter (läs mutor) inom den kommunala förvaltningen och de av kommunen ägda bolagen och därmed varit just en ”grogrund” för dessa oegentligheter.
Min bedömning av rapporten är att kommissionen har på fötterna när det gäller punkt ett och två, men knappast på den tredje punkten. Låt mig utveckla detta. Rapporten, som bland annat bygger på ett stort antal intervjuer med ledande politiker och tjänstemän, ger enligt min mening klart stöd för förekomsten av den särskilda politiska kultur som man benämner Göteborgsandan. Det förefaller också som om den beskrivning man ger av hur den fungerat, både de positiva och de negativa, har stöd för sig. Däremot ger beläggen inte vid handen att det är denna särskilda politiska kultur som också skapat grogrund för de oegentligheter som uppmärksammats i media och av rättsväsendet. Här sysslar kommissionen med möjligen kvalificerade men likväl gissningar och man reserverar sig också med skrivningar av typen ”vi håller för troligt” och att inverkan varit ”kanske indirekt” på så sätt att den ”dämpat lusten att förebygga oegentligheter”. Man lyckas med andra ord inte presentera mycket till belägg av den sort som krävs i vetenskapliga sammanhang för sin huvudtes att ”Göteborgsandan” kan förklara förekomsten av de mutbrott och andra typer av oegentligheter som avslöjades i media 2010 och som sedan dess blivit till ett antal rättsprocesser.
Nu utger sig denna rapport inte för att vara ett vetenskapligt aktstycke utan den är just en utredning och då är avsikten rimligen att kommissionens ledamöter skall leverera bedömningar av detta slag. Det kommer vad jag kan se aldrig att gå att vetenskapligt belägga rapportens huvudtes, det vill säga att det faktiskt existerat ett (aldrig så indirekt) orsakssamband mellan Göteborgsandans politiska kultur och de uppdagade oegentligheterna men visst kan man hålla det ”för troligt”. Samtidigt måste man framhålla att i ett internationellt och även ett europeiskt sammanhang är vad som uppdagats i Göteborg småpotatis. Antalet faktiskt dömda personer är när detta skrivs knappt en handfull och då skall man betänka att Göteborgs stad och dess bolag har omkring 45000 anställda och att åklagarmyndigheten, efter avslöjandena i media, enligt vad jag kunnat erfara inte saknat tips.
Som jag ser det ligger värdet av denna rapport inte så mycket i om man faktiskt har rätt i sin huvudtes utan i att den pekar på bristerna i hur vi i allmänhet resonerar om politisk legitimitet och framförallt på demokrati som enbart majoritetstyre. I dessa stycken är rapporten föredömligt pedagogisk och väl i linje med aktuell forskning. Göteborgsandans politiska kultur har vad jag kan se byggt på tre principer. Den ena är att politisk legitimitet grundas på att de som styr har fått majoriteten av rösterna i ett val. Den andra är att vad som räknas som resultat är hur väl majoriteten lyckas driva igenom sitt politiska program, det vill säga förverkliga sina vallöften. Den tredje är att väljarnas möjligheter att utkräva ansvar sker genom att om de är nöjda med resultatet återväljer de den sittande majoriteten men om de är missnöjda skall de rösta fram en annan majoritet. Denna demokratisyn förefaller ha motiverat fokuseringen på resultat och att den politiska makten kunnat centraliseras till i stort sett en person, låt vara en handlingskraftig, kompetent och av allt att döma populär sådan.
Problemet med denna demokratimodell är att den bortser från att människor i allmänhet också har en mängd andra krav på hur politisk makt bör utövas. Paradoxen kan skrivas såhär: Den politiska majoritetens vilja bör inte vara allenarådande i en väl fungerande demokrati. Vi vill till exempel inte att bara den politiska majoritetens åsikter skall återges i massmedia. Vi accepterar inte att bara de företag som ger pengar till majoritetens valkampanjer får offentliga kontrakt. Vi tolererar inte att bara lärare som propagerar för den politiska majoritetens samhällssyn får undervisa i skolan. Vi tycker inte det är bra om bara de medborgare som antas ha röstat på den sittande majoriteten får åtråvärda bostäder av kommunens bostadsbolag. Vi tycker att det är den sökande som har bäst meriter och är mest kompetent som skall få anställningen som chef för en offentlig förvaltning och inte den som har politiska åsikter som sammanfaller med majoritetens.
I fall som dessa (och många fler) är det andra principer än den politiska majoritetens vilja som vi i allmänhet anser bör gälla för hur den offentliga makten utövas. Det är här som denna granskningskommission gör en viktig insats för det politiska samtalet i Göteborg (och förmodligen i landet) genom att framhålla värdet av principer som professionell integritet, opartiskhet, saklighet och likhet inför lagen i utförandet av offentliga åtaganden. Granskningskommissionen visar att Göteborgsandan inneburit att man kommit att nedprioritera dessa faktorer och det är i sig inte bra för politikens legitimitet alldeles oberoende om detta också har orsakat de (relativt fåtaliga) uppdagade oegentligheterna. Som inledningsvis nämndes är det faktorer som just opartiskhet, professionalism och likabehandling som i empiriska studier visat sig vara huvudorsaken till att människor kommer att uppfatta att den politiska maktutövningen är rättfärdig snarare än den majoritetspolitiska demokratimodellen.
