Det finns ett hot som lurar där ute, en våldsam kraft som luktar svett och Felix hamburgerdressing. Det är lantisarna och småstadsborna, som ofta skildras i fiktionen, men sällan kommer till tals på andra vis.
De har porträtterats fabulerande bra i Ulf Malmros ”Smala Sussie” från 2003 (en av 2000-talets bästa svenska filmer) och mer realistiskt i ”Goliat” av Peter Grönlund från 2018 (också mycket bra, och den första film jag sett där östgötska inte används som komisk effekt).
Båda dessa filmer skrev Kristofer Ahlström om i sitt reportage i DN ”Lantisar blir livsfarliga när stadsbor gör film”, liksom Tobias Leo Nordquist våldsamma nya debutfilm om kriminella i en småstad: ”Vitt skräp” med Ola Rapace (3/6).
Det finns ett hot som lurar där ute, en våldsam kraft som luktar svett och Felix hamburgerdressing.
LÄS MER:Recension: ”Vitt skräp” – regi Tobias Leo Nordquist
Titeln ”Vitt skräp” ska syfta på dåligt amfetamin eller kokain, men det har förstås en dubbel betydelse i direktöversättningen av ”white trash”.
I Sverige säger man ofta bara ”white trash”, som i USA. Och begreppet är i sig mycket amerikanskt. Det kommer ur en kultur där ”trash” underförstått är afroamerikaner, ursprungsbefolkningen och andra rasifierade grupper, vilket gör att det krävs ett förtydligande: ”white”. Som bekant ingår det ett rasistiskt löfte och anspråk i den amerikanska drömmen om att vita människor ska vara bättre och mer respektabla, även om de är fattiga.
Robert P Baird skriver i essän ”The invention of whiteness” i The Guardian, apropå W.E.B Du Bois, om hur vitheten uppfanns för att skapa en skiljelinje mellan ett vi och dem och berättiga slaveriet (20/4). Före kolonialismen var det troligt att en europé definierade sig själv som kristen eller utifrån var man bodde, snarare än utifrån en abstrakt hudfärg.
På slavplantagerna i USA växte rädslan för att de afrikanska slavarna skulle ”hämnas”, det vill säga göra uppror, och alliera sig med den fattiga befolkningen som kommit dit från England. Man började då tala om vithet som en essentiell egenskap, bärande på positiva värden, och inkluderade de fattiga vita i detta, för att skapa en ny skiljelinje utifrån hudfärg.
Före kolonialismen var det troligt att en europé definierade sig själv som kristen eller utifrån var man bodde, snarare än en abstrakt identitet baserad på hudfärg.
LÄS MER:Stadigt stegrad brutalitet i Peter Grönlunds nya film
Men det fanns också vita som inte uppvisade de där positiva värdena, som man började kalla ”white trash”. Den skrämmande och icke-respektabla arbetarklassen på den amerikanska landsbygden. Inavlade, våldsamma, ja, ni känner igen bilden från Netflix.
I Sverige fanns en motsvarighet i Lubbe Nordström ”Lortsverige”-radioreportage från 1938 om den svenska landsbygdens bristande hygien och andliga smuts, som varande den ”efterblivna delen av folkhemmet”. En idé som ingick i samma föreställningsvärld som Sveriges rashygieniska steriliseringsprogram, som pågick samtidigt.
När jag ser ”Vitt skräp” tänker jag på hur vårt samhälle fortfarande bär på så mycket rädsla för de lortiga, de skräpiga. Det är skräcken för de där andra, oavsett om de anklagas för att odla potatis i parketten i förorten eller att bränna hemma i sina fallfärdiga och lortiga hus på landsbygden.
Trots att jag blir rasande kan jag inte låta bli att kolla; rapsen blomstrar, lammen skuttar runt i hagarna och solen smeker de linoljefärgsmålade husväggarna.
LÄS MER:Så får Mandelmanns oss att drömma om ett stressfritt liv
I skildringen av landsbygden på tv och film kontrasteras detta mot kulturklassidyllen i ”Mandelmanns gård” eller alla dessa husrenoveringsprogram. Och trots att jag blir rasande kan jag inte heller låta bli att kolla; rapsen blomstrar, lammen skuttar runt i hagarna och solen smeker de linoljefärgsmålade husväggarna.
Detta är inte en mer sann bild än våldsporren, utan den andra sidan av myntet som är det urbana majoritetssamhällets behov av att båda voyeuristiskt närma sig och distansera sig från landsbygden och småstäderna. Det är fiktion helt enkelt. Det är viktigt att vi kommer ihåg det.
Läs fler krönikor av Sanna Samuelsson:
LÄS MER:Skönt att ingen bryr sig om oss lesbiska
LÄS MER:Åren på kvinnojouren fick mig att se verkligheten
LÄS MER:Därför tittar vi på ”Den stora älgvandringen”
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
