Ulf Karl Olov Nilsson arbetar, bredvid sitt författarskap, som psykolog. Tänk själva att dag ut och in sitta och tolka människors utsagor om sig själva. Inte är det konstigt om språket snart liksom lösgör sig som en fristående materia i rummet - en klistrig biografisk kropp som suger åt sig uttryck, tonfall och idékluster från alla möjliga håll, och som oupphörligen formas om mellan talarens och lyssnarens psyken, och mellan minnenas, drömmarnas och fantasiernas sfärer.
Jag tänker ibland på UKON:s (ja, han kallar sig så) dikter som en alternativ psykologisk terapiform, som går ut på att hantera den där språkkroppen och dess mekanismer, i stället för att tolka dess symboliska innebörder. Som när hans förförra diktsamling Någons stöd lånade det psykotiska talets principer, med dess brist på förankrande "jag", "du", "här", "nu". Eller när han i förra samlingen Stammar annekterade texter bland annat från Freud och sin pappas dagböcker, genom att bearbeta dem enligt egna regler, torrt redovisade i förordet.
På ytan kan UKONs poesi likna den franska 60-talsgruppen Oulipos (Queneau, Perec, Calvino med flera) hårt regelstyrda kreativitetsövningar. Men då missar man den djupt mänskliga erfarenhetsaspekten. Hos UKON är ju språket livsbärande materia, ett slags mellanmänskligt blodomlopp. Hans poesi är således till sitt väsen relationell, och har på sistone allt tydligare bekänt färg: i Stammar var far-och-son-relationen ett uttalat tema och den nya skriften heter talande Familjeoxymoronen.
Jämfört med Stammar är den nya boken enklare och anonymare. Slankigt fickformatig hade den kunnat vara ett särtryck från tidskriften OEI, vars stall UKON tillhör. Det är tidskriftens ganska nystartade OEI editör som sköter distributionen.
Och innanför de neonorangea pärmarna?
En första genombläddring för mina tankar till poeten och dramatikern Johan Jönson, outsidern som på det likaså lilla Maskinen förlag gav ut den likaså lövtunna diktsamlingen Minnen av kroppar i rörelse för ett par år sedan, som del i sin furiösa pentalogi I krigsmaskinen. Inte bara det yttre formatet korresponderar, utan också det inre: liksom Jönson serverar UKON sina fragment som numrerade paragrafer (1-206). Båda förhåller sig också till storheterna familj och biografi i sina texter.
Men där Jönson låter den kronologiska självbiografin skapa en fast grund för fantasisvulster av olika slag, så väljer UKON att öppna för en myllrande mångröstighet redan från början. Förlagets pressutskick talar om Faderns, Moderns, Barnets, Drömmens, Psykoanalysens, Symptomets, Sexualitetens positioner, men att urskilja några stabila sagesmän, scener och teman är lögn i helsike. De mestadels vardagliga, men ibland huvudlöst absurda, handboksförnumstiga eller livsfilosofiska fraserna är som slumpvisa svettningar ur den jättelika språkkropp en hel familjterapi skulle kunna producera.
För varje paragraf finns ytterligare 205 lika (lite) representativa: 33. "Skillnaden mellan modern och galningen är barnet. Tänk om jag får jobbet." 106. "Jag har hostat i två veckor. Jag är helt utelämnad åt henne. Pappas kavaj är brun men pappas kavaj är blå."
Läsaren kommer så småningom att förstå att urskiljandet inte är det viktiga. Det viktiga är själva familjeoxymoronen, där oxymoron betyder att motsägelsefulla led fogas samman; ett vanligt exempel är ordet "bitterljuv". Denna dubbla rörelse finns i texten. Å ena sidan spjälkas utsagorna i allt mindre skärvor - i de sista paragraferna återstår bara ett upprört stammande: "Jag vill vara. Ensak. Efteråt. Någonting. Jag också. Visa mig. Samma. En och en. Visa. Vi. Sak." Ja, nedbrytningen tycks verkligen fullkomnad när "Visa" stöts isär fonetiskt till "Vi. Sak". Å andra sidan, och det är undret: trots sönderdelningen består strukturen, och fragmenten förblir mot alla odds prydligt inordnade i den trygga yttre ramen. Oordningens ordning: 1-206.
Som en familj, tänker jag. Som människor som trots alla slitningar och dysfunktioner bibehåller sina inbördes relationer. Tvång eller kärlek? Oftast båda. Det omöjliga som möjlig realitet: en behållare för alltsammans, för ensak och vi.sak. Familjen.
