”Your passport is not valid!”
Tulltjänstemannen i skottsäker väst knackar med knogarna på passet. Han får sällskap av en kollega. Och sedan en till. Och sedan en till. Kvartetten tornar över kvinnan bredvid mig på tåget. Hon gräver i peruväskan som en mullvad, hittar till slut en giltig legitimation.
”Welcome to Sweden!”
Det finns fler murar idag än det fanns 1989, då Berlinmuren föll. Bara i Europa lär det ha rests över 1000 kilometer gränsmur de senaste 30 åren. Som hela vägen från Göteborg upp till Haparanda. Haparanda som i över 20 år levt i symbios med finska Torneå, städerna har gemensam busstation, gemensam grundskola, gemensam räddningstjänst, gemensamt avloppsreningsverk (”Vi får ta all skit”, säger haparandaborna). Men även här kontrolleras passen nu med ojämna mellanrum.
Det är inte varje gång tullen kräver legitimation i Hyllie. Vill du smita in i Sverige kan du passa på när tjänstemännen och deras schäfrar är på fika- och frolic-rast. Då kan du ha hela peruväskan full av dynamit. Även om sådana laster mest verkar transporteras åt andra hållet just nu – de senaste månadernas sprängdåd i Köpenhamn har härletts till gängmedlemmar i Malmö. Så nu kontrollerar den danska tullen den svenskkontrollerade gränsen för att kontrollera att de bortom kontroll kontrolleras…
Inte så värst gränslöst. Inte alls så där öppet som vi nog alla trodde att Europa skulle bli efter murens fall. Alla vi som hann uppleva die mauer, vill säga, vi som hann se den innan den blev ett instagram moment, som hann tråckla oss igenom det taggtrådiga Checkpoint Charlie och kroppsvisiteras av kalasjnikovbeväpnade soldater med ushankamössor med stirrande borsjtjrött DDR-sigill i brättet.
Utan den erfarenheten kan det vara svårt att förstå symboliken, kallakrigsmetaforen, inse vilket förtryck östtyskarna levde under. Och inse vilken fäbless kommunisterna hade för färgen grått – att ratta förbi vakttornet och under bommarna och ut i den amerikanska zonen var som att skjutas ur en konfettikanon genom en eldring rakt ner för Yellow Brick Road. Enda besvikelsen var att vår metallicturkosa Nissan Micra, som framstått som rena Ferrarin bland östtyskarnas Trabant-containrar, nu var reducerad till … en metallicturkos Nissan Micra.
Till skillnad från de gråa gränsvakterna i det forna Östberlin har tulltjänstemännen i Hyllie arkitekturen mot sig. Øresundsbron, designad av danske Georg Rotne som har sitt kontor alldeles nerför gatan från där jag bor, är kanske inte världens vackraste – även om den där subtila svängningen ner mot Pepparholm är rätt bedårande – men den gör sitt jobb, förenar och överbryggar, och det är svårt att föreställa sig att tullen kommer framhärda, tycka det är lönt i längden att begränsa den fria rörligheten. Som Ronald Reagan uttryckte det i sitt profetiska tal vid Brandenburger Tor 1987, ”The wall cannot withstand freedom”.
