Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tuffare att arbeta i allt hetare klimat

Att hårt arbete är svettdrivande har aldrig varit något bekymmer för dem som leder och fördelar det, skriver Lars Henriksson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Söndag 5 februari uppmätte Station Nord på nord­östra Grönland för första gången någonsin plusgrader i februari. Trots avtal och trosvissa påståenden om att klimatfrågan är på väg att lösas mal verkligheten obönhörligt vidare. På den biter inga alternativa fakta.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den mest välbelagda effekten av den globala uppvärmningen är att det blir just – varmare. En rapport från FN-­organet ILO lyfter fram en förbisedd aspekt av detta faktum: hur det drabbar alla som har ett fysiskt arbete, inte minst under den hälft av världens arbetstimmar som utförs utomhus. Att hårt arbete är svettdrivande har aldrig varit något bekymmer för dem som leder och fördelar det, alltifrån Bibelns gudsdom att människan ska äta sitt bröd i anletets svett har det setts som den kroppsarbetande människans bittra lott. Eller till och med som bevis på att vi inte ligger på latsidan, som när en av mina tidigare chefer offentligt deklarerade att det alltid finns några droppar att vrida ur den handduk man tror är torr.

Men ILO-rapporten tar inte bara upp det obehag ökande temperaturer förorsakar oss med kroppsarbete, den sätter även en prislapp på hettan. Över 30-gradersstrecket orkar människor helt enkelt inte arbeta med samma intensitet längre. Produktiviteten faller i takt med ökande behov av återhämtning, vätskepauser och skugga. Rapporten skattar förlusten till 2 500 miljarder dollar år 2030. Inte på investmentbankernas eller oljebolagens luftkonditionerade kontor men desto mer bland dem som bygger bankpalatsen, skördar sockret till lunchespresson, och bland miljarder andra som skapar världens alla verkliga värden.

Under kapitalismens mest vildsinta expansionsfas gick den oreglerade exploateringen så långt att den höll på att föröda den enda egenskap hos arbetarklassen som kapital­ägarna värdesatte (och värdesätter!): den som arbetskraft. Längden hos mönstrande rekryter gick ner i England liksom den förväntade livslängden bland arbetare. Systemet hotade sig självt, men för den enskilde kapitalisten gjorde ändå konkurrensen att det var nödvändigt att maximera utsugningen. Det som drev fram mer mänskliga arbetsförhållanden var varken god vilja eller självbevarelsedrift från de styrande utan strejker, uppror och organisering från de arbetande själva.

Lika lite som 1800-talets brittiska kolbaroner och textilmagnater frivilligt sänkte arbetstiden eller förbättrade arbetsmiljön kommer plantageägare eller skofabrikanter i Brasilien eller Indonesien att frivilligt lätta på arbetsbördan i en upphettad värld. Den tappade produktionen kommer de att försöka kompensera genom längre arbetsdagar, lägre lön och naket tvång. Fossilekonomins konflikter vänder så åter till platsen där den föddes: till de arbetsplatser där en gång muskel- och vattenkraft ersattes av kol och ånga. Visserligen är kopplingen mellan outhärdlig hetta på jobbet och utsläpp av växthusgaser avlägsen för dem som drabbas. Men om arbetarrörelsen förmår länka de lokala revolterna till ett globalt motstånd kan det här ligga ett av fröna till klimatfrågans lösning.