Tryggheten sätts på prov i Tove Janssons värld

ANNONS
|

Till mina favoritscener i Tove Janssons Muminböcker hör den där det äntligen sker ett riktigt möte mellan Mårran och Mumintrollet. I sju böcker har Mårran mest hasat omkring i utkanten av berättelsen, som ett rykte och ett obestämt hot mot familjen på verandan. Först i bok nummer åtta, Pappan och havet (1965), får Mumintrollet för första gången närkontakt med den stora grå som får allting att frysa.

Båda är långt hemifrån, på en ö dit familjen har rest när Mumindalen blev allt för kvävande. Att Mårran har följt efter dem kommer kanske inte som en chock för läsaren som vid det här laget har förstått att Mårran är den sortens skugga som man aldrig reser från hur långt ut på havet man än beger sig. Mumin däremot blir lika förtrollad som vettskrämd när han hör hennes rop. Plötsligt känner han sig dragen till Mårran, söker upp henne med petroleumlampa i tassen. Vad som därefter följer är muminmagi i dess renaste form: ”De stod tysta framför varandra som de brukade. Men Mårrans ögon flyttade sig långsamt från ljuset och hon tittade rakt på Mumintrollet, det hade hon aldrig gjort förut. Så kalla ögon, och så ängsliga.” Och trollet svänger lampan framför Mårran – och hon dansar.

ANNONS

Hemkomst och uppbrott

Scenen är arketypiskt tung. Så länge jag kan minnas har den väckt min sympati för Mårran som blir ensam bärare av dalens samlade skräck. Men bilden är också en urscen som vackert sammanfattar den oskrivna levnadsregel som styr vartenda skrutt och knytt, varenda onkel och varenda tant i Tove Janssons text-och bildvärld: den som bygger sig en veranda måste alltid vara beredd överge den. Ja, också det troll som har en mamma, som lever med vidöppen famn måste en natt gå helt ensam för att möta den kalla, grå frun. I denna växelverkan mellan katastrof och mottagande, mellan hemkomst och uppbrott, utspelar sig det mesta av Tove Janssons enorma produktion.

I Mumindalen är tematiken hela tiden närvarande. Men också i Tove Jansson måleri, noveller, visor, vuxenromaner, serier och illustrationer ljuder samma tanke: den som bygger sin trygghet måste också vara beredd att riva den. Sedan bygga den på nytt och ibland på helt nya villkor.

Kritiserade både Stalin och Hitler

Temat har rötter, som hämtat näring ur historien, närmare bestämt i två världskrig som kom att färga Tove Janssons första trettio år. Som ung satirtecknare i den finlandssvenska skämttidningen Garm var pacifisten Jansson en halsbrytande kritiker av såväl Hitler som Stalin. När mumindalen så småningom skapades på fyrtiotalet kom det som en direkt reaktion på andra världskrigets fasor. Dalen var en utopi och en famn för trollen. Men också en plats där tryggheten hela tiden sattes på prov.

ANNONS

I den första Muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen (1945) söker Muminpappan efter ett hus, och familjen lämnas i den stora katastrofen, allt på ett sätt som drar tankarna till den krigets vardag som finska familjer kom att leva i. En dal och ett hus blir till slut deras hem. Men tryggheten är aldrig permanent. Redan i nästa bok, Kometjakten (1946) styr en vilsen röd stjärna med svans mot Mumindalen, och sedan fortsätter det i samma stil i bok efter bok. Naturkatastrofer, översvämningar, eldar och trollkarlar är aldrig långt borta. Och när hotet inte kommer utifrån finns det alltid ett personligt krig som löser upp tryggheten inifrån. Den stora ensamheten driver Knyttet från sitt hus i gryningen. Rädslan för en ironisk tant gör barnet osynligt.

Hanterar hot

Att hantera hot och ibland söka upp dem blir, kan man säga, Muminfamiljens livsuppgift. I vardagen pysslar de ständigt med sin trygghet, odlar rosor, plockar med svamp och karameller, men när faran slår till står de ständigt beredda att lämna hus och hem. Till och med Filifjonkan, som är en högst ängslig natur, besatt av pynta sin salong, släpper till slut det klamrande greppet om sina ägodelar och gläds åt att se sitt hus blåsa bort i novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer (1962).

ANNONS

På 60-talet var tiden inte helt gynnsam för Mumintrollen och Jansson blev ofta kritiserad för trollens småborgerliga stil. I dagsläget är det svårt att förstå hur den queera Mumindalen, som omfamnar allt som är trasigt, skevt, avvikande och excentrisk kunde skyllas för konservatism.

I de sista Muminböckerna ska det dessutom visa sig att inte heller familjens hägn räcker som permanent trygghet. Nej, inte ens för homsan Toft kan trygghetsdrömmen bevaras i längden. I Sent i november – den sista boken i romansviten om Mumintrollen – väntar han så länge på den mystiskt försvunna familjen och drömmer så intensivt om Muminmamman att han knappt står ut. Till slut blir han tvungen att göra sig av med allt han trodde sig veta om trygghet: ”huset och trädgården och floden var ingenting annat än ett spel av skärmar och skuggor och homsan visste inte vad som var riktigt och vad han bara hade tänkt. Han hade väntat för länge och han var arg”. Samma lågmälda avsked till tryggheter kan man stöta på i Tove Janssons vuxenböcker, inte minst i novellsamlingarna. En favoritnovell är Regnet ur samlingen Lyssnerskan (1971) där avskedet är monumentalt: en ensam kvinna dör på sjukhus och skeendet är lika definitivt som när en konstnär drar sitt sista streck på sista sidan.

ANNONS

Politisk konstnär

Tove Jansson var en politisk konstnär vars pacifism och starka avståndstagande mot alla former av förtryck ljuder starkt i varje ord och penseldrag. I och med den stora separatutställningen Lusten att skapa och leva som nu öppnar på Göteborgs Konstmuseum framträder hon, sexton år efter sin död, som en vass kommentator av dagsläget i världen och Europa. Målningar, satirteckningar, bokomslag och muminillustrationer vittnar om en konstnär som inte drog sig för att sätta den personliga tryggheten på spel. Man kan beundra den djärva 25 åringen i andra världskrigets Finland som tecknade Hitler som ett skrikande barn. Men i slutänden är det vad Tove Jansson berättar om trygghetens pris som talar starkast till mig.

I en tid när byggandet av murar, vaktandet av gränser och privilegier är på god väg att deformera världen behöver vi, och det akut, fråga oss vilka pris vi betalar för upplevelsen av trygghet. Här är Tove Jansson till stor hjälp. I hennes värld vet alla att villkoren för trygghet hela tiden måste omförhandlas – annars kan tryggheten bli ett fängelse. Eller ännu värre den grav där vi dumpar allt vad vi har av mänsklighet Den vetskapen finns hos Mumintrollet när han höjer sin lykta mot den han fruktar mest av allt och ser Mårran dansa i skenet. Den finns hos en upprorisk farmor med ett förnuftigt barnbarn i Sommarboken. Och den finns hos barnboksförfattaren som, med Tove Janssons egna ord, skapar ”en väg där författaren stannar och barnet går vidare”.

ANNONS

Lusten att skapa och leva

Separatutställning med Tove Janssons bildkonst på Göteborgs konstmuseum.

Utställningen visar verk från Janssons många parallella karriärer som bildkonstnär, illustratör, karikatyr- och serietecknare och skapare av Muminfigurerna. Här finns också sällan visat fotografiskt material.

Under utställningsperioden ges fördjupande föreläsningar, samtal och - för barn och unga – skapande workshops, sagostunder och lovaktiviteter.

Utställningen öppnar 11 februari och pågår till 21 maj 2017

ANNONS