Hur många filmer om seriemördaren Ted Bundy finns det? Minst nio enligt IMDB. Nu kommer två till: ”No Man of God” och ”Ted Bundy: American Boogeyman”. Det är bara att gratulera sociopaten Bundy. För utifrån vad vi vet om den narcissistiska seriemördaren måste detta vara hans önskedröm: att bli porträtterad av den ena Hollywoodhunken efter den andra i en aldrig sinande ström filmer om honom själv.
Under de senaste tio åren har true crime-genren vuxit inom både podcasts och TV-serier. Inget tyder på att intresset minskar, tvärtom.
Jag har flera true crime-entusiaster i bekantskapskretsen. De säger att de ”alltid varit fascinerade av seriemördare” och håller små brandtal om att vilja förstå hur mördare fungerar. Samma sak hör man från journalister som träffar fångar på death row och författare som pratar med folk som gör snuffilmer.
Filmskaparna blir lockade
En vanlig invändning mot genren är att den glorifierar förövarna och exploaterar offren. I fallet Ted Bundy är det svårt att sätta emot.
Under 1970-talet tog våldtäktsmannen och mördaren minst trettio (men troligtvis närmare 100) kvinnors liv. Han ströp eller klubbade ihjäl dem, han våldtog dem och inte sällan lekte han med deras döda kroppar. Ibland skar han av dem huvudet och behöll det ett tag. Inte många filmer, tv-serier eller podcasts handlar om dem eller traumat deras familjer lämnats med.
Det som lockar filmskaparna i fallet Bundy sägs vara att en vit, snygg man från medelklassen kunde visa sig vara ett sådant monster. Just utseendet verkar vara en gåta för dem. Hur kan en så snygg man mörda? Bundy var inte snygg, han såg högst ordinär ut, men sånt byggs inga myter (eller filmmanus) på. Därför får Bundy porträtteras av klassiskt vackra män som superstjärnan Zac Efron, tidigare tonårsidolen Chad Murray (”One Tree Hill”) och Luke Kirby (charmtrollet Lenny Bruce i ”The Marvelous Mrs. Maisel.
True crime försöker förklara det oförklarliga
Att ge mördaren en upprepad gimmick (”charm” och ”utseende” i det här fallet), är att göra dem ofarliga. De slutar vara människor som begår brott och blir istället till popkulturella seriefigurer, som Charles Manson och Jeffrey Dahmer. På Etsy säljs idag skämt-t-shirts med Bundy och hans bil och texten ”Ted Bundy: The original Uber”, och muggar med hans ansikte omgärdat av gulliga hjärtan och texten ”Ted Bundy: Heartbreaker”. En lika logisk som tragisk följd av mytologisering.
Det påminner mig om en scen i serien ”Mindhunter” som handlar om hur FBI under 1960-talet började med psykologisk profilering. Agenterna Tench och Ford åker runt och träffar de allra våldsammaste och läskigaste mördarna i olika fängelser för att ”förstå dem”. Överst på önskelistan står Charles Manson. När de slutligen träffar honom är agent Ford initialt lika starstruck som om han träffat Elvis Presley. Ford är där i brottsförebyggande syfte för att, liksom mina true crime-vänner, ”förstå”. En kriminalare har synnerligen anledning till det. Men det utesluter inte att där också finns en fascination som gränsar till beundran. En häpnad inför att träffa en mänsklig myt.
När det visar sig att Charles Manson är en obegriplig galning spelar besvikelsen över agent Fords ansikte. För vad är det andra vi ska förstå? Vad är det vi ska fatta för att göra trettio kvinnomord begripliga? Vad är det vi ens ska fatta för att göra tre mord begripliga?
Ibland är true crime ett försök att förklara det oförklarliga, nämligen rå ondska. Men lika ofta en ursäkt för att gotta sig i mörker på ett behagligt avstånd. Och i allra sämsta fall voyeurism förklädd till psykologisk fördjupning.
Läs mer av Caroline Hainer:
LÄS MER:Modeskapare är de nya kungligheterna
LÄS MER:Strippfilmen ”Zola” är baserad på en viral tweet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
