Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tre kvinnor mitt i historien

En sommardag för längesedan. Värmen dallrade, en dörr stod på glänt till ett magnifikt hus i en lummig trädgård med krattade gångar.
Därinnanför låg ett litet bibliotek, kan man kalla det. Ett långsmalt rum med glasade bokhyllor runt väggarna. Mitt på golvet tronade en nedsutten kretongsoffa med framsidan vänd mot de öppna fönstren. Ett rum som kunde gjort vem som helst rofylld och lycklig.
Men nu satt där tre gamla kvinnor och fläktade sig med solfjädrar som de gjort av hopvikta tidningssidor. Alla tre hade förnamn som var komna ur modet just då, men som på senare tid fått en renässans.

Det finns ögonblick då man tänker: detta ska jag komma ihåg! Vardagliga scener. Men de lyses upp av ett annorlunda ljus. En del skulle säga att det är fråga om flow. Den känsla av förhöjt medvetande som försätter oss i ett euforiskt tillstånd och gör oss kreativa och energifyllda.
Men jag misstänker att det snarare är flera perspektiv som möts och att man själv hamnar i en brytpunkt. Man blir ett prisma. Upplevelsen lever kvar länge.
Kvinnorna hade inte gjort någon karriär i den mening som vi ger ordet idag. Två var änkor, en var ogift och hade försörjt sig som hushållerska. Men stunden var deras. Efter en hoper dugliga mäns bortgång hade de intagit rummet de satt i. Och de ämnade sitta kvar.

När jag såg dem där tänkte jag att jag ville göra en film om dem, om deras liv. Varför just om dem? Kanske för att de påminde om något som ännu inte hade hänt. Inte i mitt liv i alla fall. Att det ena efter det andra försvinner. Men sanningen är ju att människor kommer och går hela tiden. Mödrar, mormödrar, mostrar och fastrar. Och någonstans hoppar vi in i historien.
Kanske kändes sammanblandningen av melankoli och njutningsfull glädje särskilt hoppingivande. En lucka i tiden som visade en glimt av bortglömda möjligheter.

De tre äldre kvinnornas avslappnade attityd erinrar om vissa kvinnor man kan se i dambastun. Mödrar i olika åldrar, lite för tjocka. De har slitit häcken av sig och så får de en stund helt för sig själva. Deras lugn liknar på inget sätt det nervösa fladder som utpumpade träningsfanatiker sprider omkring sig.
Vissa minnesbilder verkar ha en snabbfil i hjärnan. Antagligen för att de har något viktigt att säga. Något man ännu inte utforskat helt. Mönstret på ett klänningstyg eller ett främmande rum kan plötsligt framkalla dem. Det är som att återvända till en bok som man läser om gång på gång men saknar en fortsättning på.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.