Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om treårige Tim utvisas till Nigeria försvinner inte bara hans hem och familj, ”ett redan värdigt liv tas ifrån honom”, skriver GP:s Hynek Pallas. Bilden är från 2011 och den omdebatterade avvisningen av två små familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar till Azerbajdzjan. Bild: Kent Hallgren
Om treårige Tim utvisas till Nigeria försvinner inte bara hans hem och familj, ”ett redan värdigt liv tas ifrån honom”, skriver GP:s Hynek Pallas. Bilden är från 2011 och den omdebatterade avvisningen av två små familjehemsplacerade barn och deras biologiska föräldrar till Azerbajdzjan. Bild: Kent Hallgren

Hynek Pallas: Treårige Tim hör hemma vid ett köksbord i Brösarp

GP:s Hynek Pallas berörs på djupet av den utvisningshotade treåringen Tims öde och tänker på sitt eget ”sliding doors-ögonblick” från 1970-talets Tjeckoslovakien.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Inför familjens emigration hösten 1977 hörde en äldre släkting av sig.

”Pojken borde lämnas med mig. Han är tjeck, det här är hans land”, förklarade hon för mina föräldrar.

LÄS MER: Därför missade du årsdagen för Berlinmuren

Jag var två år på det tredje. Det är alltså inte ett minne, utan något som berättades för mig i vuxen ålder. Men sedan dess har det varit ett ”sliding doors-ögonblick”. Uttrycket populariserade 1998 av filmen med samma namn, där två olika öden spelas upp för en människa. Vad hade hänt, hur hade livet gestaltat sig, om mina föräldrar hade gjort det valet? Kanske hade det funnits tvingande omständigheter, om världens välvilja sett annorlunda ut då?

Jag tänker aldrig så mycket på detta som när den svenska invandringspolitiken och -retoriken slår i botten. Vilket numera är ofta.

Med ett år till val duggar det tätt. Moderaterna vill göra det lätt att återkalla uppehållstillstånd för den som besöker tidigare hemländer (18/9 SR). Morgan Johansson – som 2008 ansåg att språkkrav var ”en magnet för främlingsfientliga väljare” – förklarade i SVT att socialdemokratin nu kräver språktester och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd (16/9). Även SSU passar på att visa upp en ny tuff syn på asyl (DN 17/9).

Som vanligt är det bara i ”invandringspolitiken” man kommer undan med ständiga krav på och alarmistiska krigsrubriker om nödställda.

Som vanligt är det bara i ”invandringspolitiken” man kommer undan med ständiga krav på och alarmistiska krigsrubriker om nödställda. Eftersom vi sedan 2016 inte längre talar om varför folk flyr, hur de flyr eller att de dör under flykten. Då är det lättare att få denna politik att låta som en utan seriösa konsekvenser. (Läs Anna Roxvalls och Johan Perssons bok ”Till varje pris: Europa utifrån”, 2021).

LÄS MER: Kritiken måste förhålla sig till publikens verklighet

Värst blir det när Johansson, Kristersson och Åkesson hänvisar till att slutmålet är svenska värderingar och kultur men att integrationen – vägen dit – är misslyckad. Hur dessa aldrig definierade värderingar står i motsats till en invandring som enbart görs synonym med klaner, kulor och asocialt beteende.

Det gör det lätt att åka rutschkana på den här politiken (vars syfte främst är att locka väljare bort från ett rasistiskt parti). Klanerna och kulorna är förstås allvarliga saker, men som ledarskribenten Alex Voronov har visat i en artikel med den talande rubriken ”Sluta med svepande tal om misslyckad integration” (Eskilstuna-Kuriren 14/8) så finns det andra verklighetsbilder av integrationen.

Låt mig ge ett rykande exempel på varför den frågan inte är lätt. Varför den går rätt till hjärtat ...

Vissa menar att bara vi blev bättre på att avvisa dem utan skyddsskäl skulle det vara lättare att hjälpa ”riktiga flyktingar”. Låt mig ge ett rykande exempel på varför den frågan inte är lätt. Varför den går rätt till hjärtat, hos dem som fortfarande har ett sådant, i demokratier som vill kalla sig humanistiska.

Häromdagen mötte jag en annan treåring. Nu i spalterna. Pojken, som i artikeln går under namnet Tim, omhändertas 11 dagar gammal från sin nigerianska mamma (DN 16/9). Turerna som följer finns i artikeln, men mamman – som har psykiska problem och inte vill veta av barnet – avvisas eftersom hon inte har några asylskäl.

LÄS MER: Det här fotografiet kommer att bli historiskt

Tim har sedan dess levt hos familjen Persson på Österlen. Dem har Migrationsverket och Migrationsdomstolen nyss meddelat att inte heller pojken har skäl att stanna. Tre år gammal ska han skickas till Nigeria. Där han aldrig varit. Där finns möjligen en biologisk mamma, som ju vänt honom ryggen. I Brösarp finns däremot Sandra, som han kallar för mamma.

Vi vet inte varför folk överger barn eller lämnar dem hos andra. Min släktings bevekelsegrund, så som jag har försökt förstå den, kan ha att göra med att hon som judiskt barn överlevde kriget gömd av nunnor på ett sjukhus medan släkten dog i läger.

Kanske kalkylerade hon med att man inte kan veta vad som blir bäst för ett barn.

När jag ser framför mig hur Tim en dag får sin historia berättad för sig, när han får uppleva den svindlande ”sliding doors-tanken”, så utgår jag ifrån att det sker kring ett köksbord i Brösarp.

Vilket man inte kan säga om Tim. Det råder ingen tvekan om att familjen Persson betyder svårslagen ”integration” för pojken när det gäller språk och kultur. Men det är nu inte bara dessa av politiker och rubriker så omhuldade begrepp som treåringen blir bestulen på om han avvisas – inte bara ”Babblarna”, bullar och rykande choklad. Det är hem och familj, ett redan värdigt liv, som tas ifrån honom.

Men svenska regler har fastslagit just detta.

Trots att Barnkonventionen sedan 2020 är svensk lag har Tim enligt det alltmer finmaskiga nät som Sverige väver inget skäl att stanna. I sin iver att lyssna på dem som skriker högst om att ”vi inte kan hjälpa alla” har migrationskonstruktionen byggt bort hjälpen till bättre liv. 1900-talserfarenheten som formade oss européer – där det inte fanns hamn för många av våra släktingar som gömde sig eller de som flydde – och våra mänskliga rättigheter är nu exakt så avlägsen som språket i Migrationsdomstolens avslag.

LÄS MER: 90-talets DNA-dystopier har blivit verklighet

När jag ser framför mig hur Tim en dag får sin historia berättad för sig, när han får uppleva den svindlande ”sliding doors-tanken”, så utgår jag ifrån att det sker kring ett köksbord i Brösarp. Allt annat sätter ett stort frågetecken kring vilka värderingar och vilken kultur det egentligen är som ska fostras och försvaras i det här landet.

Läs fler texter av Hynek Pallas:

LÄS MER: Sverige har varit ett invandrarland länge

LÄS MER: Filmerna om framtiden dolde den mörka historien

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.