"Trasmode visar klyftorna"

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

För snart femton år sen skrev jag en liten teaterpjäs om August Strindbergs och Hjalmar Brantings första möte, en sommarnatt på 1870-talet. Pjäsen hette Skjortorna i Neapel. Titeln syftade på en dialog i pjäsen där Strindberg och Branting resonerar kring det faktum att fattiga människor oftast gör allt i sin makt för att hålla sig själva och sina kläder hela och rena.

Så är det. Under alla mina år i Afrika har jag sett otaliga exempel på just detta, att i den djupaste fattigdomen försöka hålla sig själv ren och kläderna någorlunda hela. Ofta lyckas det inte, ofta är misären så djup att kropparna är smutsiga och kläderna i trasor. Men ingenstans tycker jag mig på allvar ha upplevt att de fattigaste av dom fattiga helt har resignerat inför sina klädtrasor. In i det sista försöker man trots allt få sina kläder att hålla ihop.

ANNONS

Sen en del år tillbaka existerar ett klädmode i Västvärlden som innebär att man medvetet ska klä sig trasigt. Inte minst är trasiga jeans högsta mode. Om jag har förstått saken rätt så kan man idag köpa dyra designerjeans där hål och fransar är ”designade”.

Att omedvetna, okunniga unga människor går på den här modetrenden och rusar rakt in i konsumtionsfällan, är en sak. Men jag ställer mig frågande när jag ser människor som lämnat tonåren uppträda med dessa kläder också i sina yrkesroller. Som programledare i teve, till exempel. Okunskapen kan naturligtvis fortfarande spela en roll. Men det går inte att komma ifrån att dessa människor respresenterar ett cyniskt spel där modetrender får som effekt att man utan att tveka klipper sönder kläder, trots att det ger uttryck för ett motbjudande människoförakt.

I dag är det inte heller ovanligt att se unga människor i afrikanska storstäder gå omkring klädda i dessa trasiga byxor. Det är inte så konstigt som det verkar. Dessa människor tillhör nästan alltid eliten. De har inget gemensamt med de fattiga i det land dom lever. Deras närhet är i stället till de rika och välnärda i västvärlden. (Eller de kinesiska, japanska, ryska eller amerikanska storstäderna, för den delen.)

ANNONS

Detta mode kommer som så mycket annat från USA. Det land som fortfarande är drömlandet för så många människor. Jag undrar hur länge den drömmen kommer att förbli bärkraftig. Innan det gömda eländet definitivt bryter igenom de sista skyddsvallarna.

Jag noterade nyligen amerikansk trovärdig statistik: vart 45:e barn i landet är hemlöst. Räknar man snabbt blir det miljontals hemlösa barn. Dessutom berättar statistiken om en hisnande ökning på över 30 procent. Om man översatte detta till svenska förhållanden skulle det bli ett skrämmande antal hemlösa barn. Som bor på gator eller är tillfälligt inhysta på campingplatser eller hotellrum.

Det får mig att tänka på John Lee Hookers No shoes. När man lyssnar på den kan man få en känsla av att den är snabbt improviserad, knappast mer än nåt han spelade på en uppvärmning för en skivsession. Men den är oändligt gripande i all sin enkelhet.

Lyssna på den och se världen av idag. Med de trasiga kläderna på de välnärda människorna. Och drömlandet USA som alltmer faller isär.

ANNONS