Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kajsa Bergström Feiff om den uteblivna debatten om julkalendern. Bilder: SVT och GP.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Traditioner är till för att följas

December är här. Julstjärnorna blinkar runt om i hemmen. Barnfamiljer skuldsätter sig och företagen gnuggar händerna inför att ännu ett år få spotta klimatkrisen rätt i ansiktet och slå försäljningsrekord.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Adventsstämningen är i mitt fall redan så gott som total. Nästan i alla fall. För när jag vid frukosten ännu en gång river ner den i god tid inhandlade SVT/SR-kalendern som står opraktiskt lutad mot väggen från köksbordet och alltså faller ner bakom bordet varje gång man drar in eller ut stolen, så inser jag plötsligt vad som fortfarande saknas.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ingen har ännu rasat över årets julkalender med så mycket som ett pip. Några sökningar på Facebook och Twitter senare och jag står fortfarande tomhänt. Jag hittar inte ens några vagt missnöjda röster. Ett större avsteg från pursvenska traditioner har i princip inte skett sedan några rasistiskt stereotypa dockor ströks från Disneys barnjulprogram.

För nog är det ständiga petandet i barns kulturkonsumtion något av det allra svenskaste vi har i det här landet? Vilda kultursidesdebatter om enstaka ord i gamla barnböcker. Rasande insändare om barnsånger om könsorgan. Det är i princip en folkrörelse.

Själv har jag alltid betraktat mig som rätt punk i frågan. ”Låt kidsen kolla på vad de vill!” har jag sagt. ”Fulkultur är också kultur! Svordomar är också ord!”. Men sedan barn dök upp i mitt eget liv, har jag tvingats inse att min vidsynthet blott varit en läpparnas bekännelse.

”Den här kanske kan vara något?” säger jag med spelad nonchalans och drar ut Ett veck i tiden av Madeleine L’Engle på biblioteket om bonusdottern drar för länge i nåt vars omslag jag tycker ser lite väl snabbproducerat ut. ”Ni får välja vad ni vill!” säger jag när vi ska titta på film, men lyckas med all önskvärd tydlighet kommunicera att jag skulle föredra Havets sång framför The Emoji Movie.

Och visst. Nog är det vuxnas roll att hjälpa barn, inte bara med mat och hem, utan även med livet i stort. Vilken sko som går på vilken fot, hur man plockar ur en diskmaskin, vad det egentligen inte är tänkt att vara ketchup på, vilka Willie Nelson-låtar som måste spelas när man kör bil, och varför det inte finns något sådant som ”för många” Jane Austen-filmatiseringar. Men vi kanske borde sluta oroa oss så mycket över att detaljerna ska bli fel och slappna av lite mer.

De kommer ändå välja bättre än vi. Eller välja fel. Barn väljer ofta fel. Tyvärr måste man ibland låta dem.

Innan jag själv lutar mig tillbaka och låter barnen gå på kulturella upptäcktsfärder på egen hand, vill jag dock föra till protokollet att om det inte blir ett riktigt saftigt gräl om julkalendern även detta år är det jag som dammar av insändarskrivmaskinen. Det är inte för sent, trots att den redan börjat. Traditioner är till för att följas, och vem tänker egentligen på barnen?

Det är trots allt för deras skull vi firar jul.