Reaktionerna inför och efter publiceringen av Uppdrag gransknings program #metoo och Fredrik Virtanen, visar vad som händer när aktivism möter journalistik. Traditionell pressetik sköts undan, lögner kom att etableras och korrigerades inte trots att de dementerades.
Den nätverksdynamik som kan uppstå på sociala medier styrs av individuella preferenser och intressen – inte av allmänintresset.
Det har varit en turbulent tid för Uppdrag gransknings team som jobbat med mediegranskningen av hur medierna hanterade bevakningen av Fredrik Virtanen som en del av #metoorörelsen förra hösten. Nu när den värsta stormen lagt sig kan det finnas skäl i att redovisa några av de reflektioner som är möjliga att göra efter att programmet har mött sin publik.
Uppdrag granskning är van vid att program diskuteras och kritiseras. Och det kan finnas befogade synpunkter men den seriösa och etablerade kritiken brukar ta fasta på innehållet och inte på budbäraren. I det här fallet blev reportern på ett personligt plan kritiserad för det redaktionella arbetet som bär Uppdrag granskning som avsändare.
Hon möttes från start i februari av en oförsonlig och personligt riktad kritik, med upprepade inslag av osanningar. Det är den ton som då etablerades i slutna grupper som sannolikt är förklaringen till att också personer med dokumenterad kunskap om pressetik förlorade sig i gränslandet mellan journalistik och aktivism.
Uppdrag gransknings redaktion är sedan många år väl bekant med hur myndigheter, organisationer och företag medvetet försökt ta udden av pågående, kommande och publicerade granskningar. Det har handlat om att kalla till presskonferenser samma dag som programmet skall publiceras, spela in intervjuer för publicering på den egna hemsidan och att som Cissi Wallin filma och lägga ut intervjuerna. Uppdrag gransknings projektledning har inte haft några synpunkter på detta – rollfördelningen mellan ett företags egenintresse och den journalistiska uppgiften har varit solklar.
I det uppskruvade tonläge som snabbt etablerades under den senaste granskningen har redaktionen dock stött på rykten, lögner, konspirationsteorier och ett och annat missförstånd. Den positiva kraft och de möjligheter att förändra samhällsföreteelser som #metoo visat på när sammankopplade och uppkopplade individer går samman har också en baksida: bristande förmåga till och svagt intresse för klassisk källkritik.
I det nya medielandskapet finns alla förutsättningar att binda ihop världen, men samma miljö bjuder också på en fragmentisering. Och båda dessa tillstånd kan ju för en aktivist vara lockande för här uppstår en möjlighet att ägna sig åt news management: medieskolade aktivister och andra professionella källors strategier för att styra innehållet i de etablerade medierna.
Och ytterst är det just detta som Uppdrag gransknings reportage handlar om, med vilken lätthet etablerade medier för vidare uppgifter som fått spridning i miljöer där källkritik och faktakoll inte är prioriterat.
I den tyska filosofen Hannah Arendts klassiska Människans villkor resonerar hon om den sociala sfär som uppstår som en konsekvens av att det privata och det offentliga suddas ut. Hennes slutsats är en beskrivning av ett socialt tillstånd där det som tidigare betecknats som privat till delar blir offentligt. Och visst är det en bra beskrivning, femtio år efter att boken kom ut, av ett framväxande medielandskap där journalistik och aktivism blandas ihop, där samma personer kan gå ut och in i olika roller.
Slutsatsen, och det visar Uppdrag gransknings reportage, är att de etablerade medierna och deras medarbetare i alla led måste hävda journalistikens egenvärde. I det avseendet har såväl medieföretag som enskilda medarbetare brustit i relation till #metoorörelsen.
Robert Olsson, programchef SVT Göteborg
Helena Olsson, programbeställare SVT
