Torgny Nordin: Maxspråket triumferar utanför dagisgården

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Inget är så uppfriskande som ett dagis, i synnerhet inte nu under våren. Barnen leker och härjar och utforskar världen – vilket väcker tankar om hur det där egentligen går till, att utforska världen alltså. Platon var onekligen bestämd på den punkten; vi måste veta vad vi söker, annars kan vi aldrig veta om vi funnit det vi söker. Fast hur vet vi när vi vet? Det är knepigt. Vilket för övrigt även Nalle Puh tyckte, han var nämligen inne på ett liknande resonemang.

En aspekt av problemet handlar om relationen mellan språket och världen. Det är en perenn fråga som spirar när tillvaron håller på att upptäckas och språkets vita fläckar plötsligt uppenbarar sig – som gräddklickar i fikapausens nyponsoppa.

ANNONS

Några flickor, sisådärfyraår gamla, sitter för sig själva och pratar om djurungar när jag går förbi. Så har vi kalven och valpen och fölet och lammet och killingen, hör jag dem säga till varandra. Och jag kan inte låta bli att stanna till och fråga om de även vet vad kattens ungar heter. Vad heter kattens ungar?

Det blir tyst en liten stund när flickorna funderar, sedan skakar de på huvudet. Man gör lätt det inför språkets vita fläckar.

Medan jag funderar på kutar och harpaltar, äspingar och yngel och allt var de heter hör jag en liten pojke som ropar: rulla boll, rulla boll!

Underbart, tänker jag; här har vi alltså en liten gosse som just börjat sin upptäcktsfärd genom världslitteraturen med de klassiska Max-böckerna. Och hur torftig vore inte kulturen utan verk som Max kaka, Max nalle och, inte att förglömma, Max boll.

Litteraturpriset till AstridsLindgrens minne gick i år till Barbro Lindgren, som bland annat skrivit just Max-böckerna. Priskommittén har genomgående gjort kloka val och Lindgren var sannerligen inget undantag. När det gäller Max-böckerna måste det dock sägas att styrkan i dem lika mycket består i Eva Erikssons mästerligt finurliga illustrationer.

För många barn mellan ett och tre har utforskandet av språkets vita fläckar skett med hjälp av pekböckerna om Max. Överraskande i sammanhanget är dock hur många som aldrig kommit längre, som somliga sportjournalister. Rulla boll, rulla boll ropar och skriver de som om hela dagisklassen var på plats. Och sedan kommer det bästa: kasta bengaler. Aldrig punjaber, nepaleser eller bhutaneser. Alltid dessa arma bengaler.

ANNONS

Ja, maxspråket triumferar långt utanför dagisgården. Politiken har förstås också sitt maxspråk med favorituttryck som göra skillnad, göra skillnad. Fast frågan är väl om de själva vet vad de vill säga med det.

ANNONS