Solen lyser genom mosaikfönstren och får medeltidskyrkans murar att glöda. Sprakande bilder av apostlar, helgon och bortglömda kungar projicerade på sandstensväggarna som impressionistiska färgatoller – en regnbågsfärgad arkipelag på ljusgult hav.
Jag sitter inne i den normandiska katedralen i Lincoln, staden som under Danelagens tid styrdes av vikingarna. Det snett infallande ljuset tecknar märkliga figurer. Visst är det så att mosaikglaset däruppe får solljuset att spridas och därmed ändra riktning och kanske förlora energi (fritt ur Fysik för högstadiet). Fast märkligare är ändå att våra ögon är känsliga just för detta ytterst begränsade våglängdsområde. Det är svårt att tänka sig att det är en tillfällighet.
Lincolns katedral, Englands förnämsta, tillkom under den tid som nedlåtande brukar kallas den mörka medeltiden. Uttrycket är befängt. Och det beror inte enbart på att ljus diskuterades ingående under den förment mörka epoken, utan för att det i många andra hänseenden var en högst dynamisk era.
Filosofen och teologen Robert Grosseteste hörde till de intressantare tänkarna. Född i slutet på 1160-talet, kansler i Oxford och biskop här i Lincoln fram till sin död 1253, lade han grunden till naturvetenskapens senare framgångar. Färger och ljus hörde till favoritämnena och han utvecklade en originell ljusmetafysik. Allt är, menade han bokstavligt, uppbyggt av ljus. Och det är med ljus universum börjar – ljus koncentrerat i en matematisk punkt vilken materialiseras, expanderar och fyller världen. Det är svårt att inte tänka på big bang-teorin som utvecklades 800 år senare.
Grosseteste närde intuitionen om ett världsallt strukturerat av matematiska relationer. Naturen artikulerar matematisk harmoni – bakom vilken den Store matematikern möjligen kan anas. Somliga tankesjok är prövande. Annat nästan trivialt, som att astrologi inte går ihop med fri vilja. Kunskap måste sökas aktivt och ihärdigt menade han också, vilket antyder ett bildningsideal fjärran modern pedagogik.
Vad är färg? Fysikboken förespråkar ett dualistiskt betraktelsesätt: det är både en partikelström och en vågrörelse. Fast den förklaringen förklarar föga mer än filosofins nuvarande ståndpunkt, att färg är en sekundär kvalité. Grosseteste var inne på bägge spåren, men menade att de enbart var distinktioner i medvetandet. För i verkligheten är ljuset och dess färger enhetligt, odelbart och sant. Vilket nog måste sägas vara en djärv teori för att komma från den mörka medeltiden.
