Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Torgny Nordin: Torgny Nordin: Det regnar manna på Sicilien

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Att det regnar och vattnet stå som spön i backen är ingen nyhet denna blöta vår. En helt annan sak är det med regnande manna. De flesta är bekanta med talesättet ”det regnar manna från himlen”, fast vad betyder det? Och vad är egentligen manna?

Under antiken diskuterades manna av många. I kulturhistorien är det emellertid omnämnandena i Bibeln – i samband med mannaundret i öknen vid uttåget från Egypten – som manna från himlen blir ett etablerat talesätt och tankefigur. I Andra Moseboken säger sålunda Herren till Mose: ”Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver”. Och längre fram, i Fjärde Moseboken, berättas bland annat att: ”Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. När daggen föll över lägret om natten föll också manna”.

Manna är ett återkommande tema i konsthistorien, särskilt under renässansen, och det var också vid den tiden som påstått hälsobringande manna började fylla lastrummen i många fartyg som lämnade Palermo. Exportmannan kom främst från centrala Sicilien, från bergen i Madonie. Och nu är jag där. Bergssidorna formligen exploderar av väldoftande, blommande askträd. Vanligast är mannaasken, Fraxinus ornus som Linné kallade den, men här växer även andra närstående och storblommiga arter. Under århundraden och mer har mannaaskarna selekterats samtidigt som andra träd tagits bort vilket, just nu i blomningstiden, förvandlar landskapet till ett formligt fyrverkeri av snövita och guldgula stjärnfall.

Fram på sensommaren inleds arbetet – ntaccaluòro på sicilianska – med att utvinna mannan. Med skarpa snitt tappas sav som när den torkar i värmen bildar smala rör, cannelloni, vilka idag säljs på torget i Castelbouno. Jag frågar en försäljare, Giuseppina, om jag blir kraftfull och stark av mannan, vilket får kringstående att gapskratta. Nja, svarar hon med road min, och tillägger att mannan främst har laxerande effekt.

Mannaregnet i Sinaiöknen har, trots vad som ibland påståtts, ingenting med mannaaskar att göra, de växer inte ens där. Istället förklaras ökenmannan med sötaktiga, stelnade droppar från en tamariskbuske, mannatamarisken. Under långliga tider brukade beduinerna på Sinai samla dessa välsmakande droppar och sälja till pilgrimer på väg till eller från Katarinaklostret. 1927 genomfördes dock en entomologisk expedition i områden vars mest kända resultat är att de små mannadropparna visade sig vara spillningen från mannasköldlusen. Sedan dess har handeln dalat – trots att det fåniga uttrycket skitgott väl aldrig passat så bra.

Senare, nere i Syrakusa, stöter jag ihop med tre flyktingar från Nigeria som just tagit sig över Medelhavet.

De vill till Catania, men sista bussen har gått. Ni får försöka lifta säger jag uppmuntrande, men de svarar uppgivet: vi kan lika gärna hoppas på regnande manna från himlen.