I Mirja Unges nya roman går tonåriga Tove och lever – på helspänn, med armarna "beredda hela tiden beredda". Detta för att freda sig från överhängande angrepp; i klassrummet kan man räkna med att få någon killes hand i behån eller i trosorna. Hemmet är värst – där finns farsan som är övertygad om att hans döttrar är ute efter att krossa honom och som för en förteckning över oförrätter de utsatt honom för. Och där finns den arbetslösa storasyrran, innesluten i sitt tjocka hår och en trådig morgonrock ligger hon och onanerar dagarna igenom. Mamman har gett sig av, rimligtvis har hon aldrig sett sig om.
LÄS MER:Diktning utan mellanlägen
Platsen känns igen från Unges andra romaner, en generisk by någonstans i Sverige där folk kallas saker som Hästhanna (Vill här passa på och slå ett slag för Turkhoran från Järnnätter). Kuwaitkriget får rama in berättelsen tidsmässigt. Det brinner på teven och på löpsedlarna fram till bokens näst sista sida då man får veta att kriget är slut, liksom Toves krig på hemmafronten tar slut genom att hon tar avsked från sin pappa och ger sig av. Förutom hemmet utkämpar Tove olika slag i både klassrummet och på det som kallas fritiden. Det vill säga cruisa i bilar och i bästa fall en öl på pizzerian, mot ungefär samma gränslösa gäng tonårskillar som förgriper sig på henne. Som också är hennes vänner, och som inte alla gånger skildras helt utan värme.
LÄS MER:Hos Dahlström är varje människa en ö
Unge sätter ord på en form av kollektivt tillstånd av att ingenting går att göra något åt, man går runt med sitt "ansikte i världen" och det är allt. Vuxna ser i bästa fall bara på. Tove går omkring och biter ihop till stor del, det är som att kroppen slutat registrera sin utsatthet. Vid något tillfälle benämner hon även den egna kroppen som "deras". Man förstår att hon är en skicklig strateg, att det är det enda sättet att klara sig.
Sexuellt våld
En scen finner jag särskilt uppskakande – en skildring av en kvinna som utsätter en annan kvinna för sexuellt våld. Obehaget är osedvanligt starkt, särskilt i förhållande till att det föregåtts av otaliga sidor som handlat om tonårskillar som begår sexuella övergrepp. En känsla av "das unheimliche" infinner sig, en insikt om att det inte finns någon plats där man är fredad. "Längst in är ensamheten så hisnande att ingen gemenskap kan hjälpa" menar Tove.
LÄS MER:Den siste romantikern är nere med kidsen
Vetskapen om att det finns hopp för Tove gör att man inte drunknar i svärtan, och så Unges underbara språk förstås. Unge jobbar med satsradningar vilket skapar en omedelbarhet, en känsla av liv som pågår. När jag någon gång vill bläddra tillbaka tar det emot, som att berättelsen ska fortsätta utan mig. Språket växlar mellan denna, på ett sätt, tonåriga omedelbarhet och råhet och en vuxnare, distanserad skärpa. I denna växelverkan gör det ordlösa sig smärtsamt påmint, det som inte är bundet till tiden. Det tungt, och mycket skickligt.
