Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tommy Ivarsson är en av värdarna när Vinter i P1 firar 10-årsjubileum. Bild: Hanna Franzén/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tommy Ivarsson berättar om sorgen efter sonen

Rörande och eftertänksamt när lyssnarnas sommarvärd Tommy Ivarsson nu vinterpratar.

Det har gått drygt tre år sedan sonen Jonathan gick bort. Sorgen kommer förstås aldrig att försvinna och det hörs i rösten när lyssnarnas sommarvärd Tommy Ivarsson nu vinterpratar. Gråten ligger nära när han talar om Jonathan, men också hans andra barn, Christian.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När Tommy Ivarsson återvänder till P1, återkommer han till familjens sorg. Det är gripande. För han är en oerhört god berättare. Han känns genomtänkt och klok. Öppen och kärleksfull.

Speciellt rörande är det när han berättar om det pappaläger som Jontefonden arrangerar. Jontefonden startades med syfte att öka livskvaliteten för barn och ungdomar som ska, eller har, organtransplanterats.

Under några lägerdagar skulle pappor till barn med svåra sjukdomar mötas. Tommy Ivarsson beskriver känslan av att träffa dessa män som han inte kände. Män som han enbart delade en upprivande historia med.

"Men vi delade något annat också, och det var rädslan. Den nästan förlamande rädslan att inte räcka till", säger han i programmet.

Tommy Ivarsson berättar om tårarna under mötet. Om styrkan i pappornas berättelser och igenkänningen. Någon talar om ansvaret för de andra barnen i familjen och när Tommy Ivarsson säger att han är rädd att han inte varit där nog för Christian, att han bär på känslan av att hans son vill skona honom när han säger att det inte är så, då är det svårt att själv hålla tillbaka tårarna.

Under hela programmet är det stora ord, men de känns förankrade. De får en att reflektera över ens egna känslor.

Om någon kritik ändå ska riktas är det kanske mot musiken. Även där är det emotionellt med låtar som; What a Wonderful Word, Gabriellas sång och The Prayer. Till skillnad från vinterpratet känns det rätt trött och oinspirerat. Skulle jag lyssna om blir det nog versionen med musiken bortklippt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.