Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Forser: Tomas Forser: Tyckeriet tar över

Kritiskt tänkande är inte längre ett honnörsord, skriver Tomas Forser som menar att tyckeriet tar över.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nånting håller på att ändras till det sämre i det vi kallar Kritik och dess uttrycksformer och sociologi. ”Kritiskt tänkande” är inte längre ett honnörsord. Kritik låter snålt och grinigt. ”Positivt tänkande” skall det vara. Dekonstruktörernas tid är förbi när entreprenörerna letar kunder.

I den offentliga debatten om konstkulturen är det nu mer av tummen upp eller tummen ner. Den kritiskt resonerande texten viker för beskrivningar och svepande värderingar. Sådana som uttrycker recensentens entusiasm eller irritation. Det är delvis en effekt av de korta recensionsformaten. Men inte bara. Det handlar också om en kritik som medvetet gör sig synlig som tyckare; bussig eller motvalls. Med eller mot men alltid med raka rör.

Den typen av kritik lämnar det reflekterande uppdraget. Det kan bli kul och pigga texter den vägen. Men kritik som diskussion mellan auktoritativa kritiker, konstutövare och den intresserade publiken upplöser sig i adjektiv utan fäste i annat än sympatier eller antipatier. Det blir tyckeri.

När konst och humaniora är angelägen rör de vid ett samhälles identitet och tydliggör dess föreställningar och värderingar. Att se och svara på konstens friläggningar av ideologier och fördomar har varit en central uppgift för en kritik värd namnet. När vi lever i ett välfärdssamhälle där så mycket knakar och krackelerar i de ökade klassklyftornas och segregeringens tid, är det då inte märkligt att konstdebatten mest lyser med sin frånvaro?

Ta teatern som exempel. Visst kan det sägas att repertoaren på de offentliga scenerna alltför ofta är krisanpassad, slätstruken och sällan lyckas balansera underhållning och utmaning på optimalt vis. (Något som Backa Teater nu lyckas göra med sin 5Boys.com. Se den och ni får utgångspunkten för kvalitetsjämförelser.)

Men det handlar också om att vi kritiker inte sätter problem under debatt utan devalverar vår verksamhet till mer eller mindre pålitliga reaktioner. Den typen av anmälningar har bara marknadsavdelningarna nytta av – inte konsten eller publiken. En kontinuerlig teaterdebatt saknas. Mest uppmärksammade inlägg har varit en DN-kritikers utspel om att hon visserligen inte gick på teater men att hon ändå tyckte teater var tråkigt. Och så då uppståndelsen får man kanske säga kring en operadramaturgs fnitter kring en recensents tänkbara behov av ett riktigt ”kylskåpsknull”. Litet mer borde man kunna önska.

Vi lever i en entrepenöriell tid som alliansen säger. Den behöver konstens och kritikens alternativa bilder och språk kan man lugnt påstå.

Fotnot: Hur den fördjupade teaterkritiken ska kunna överleva debatteras i dag på Stockholms stadsteater.