Strindberg på Stockholmsscenerna är ett innehållsrikt kapitel. Premiären på Ett drömspel ägde rum på Svenska teatern 1907. Och det var i Stockholm som Strindberg kunde förverkliga drömmen om en egen scen, Intima teatern. På Kungliga dramatiska teatern skulle det sen bli regissörer som Olof Molander, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman som gav Strindberg den plats i svensk teaterhistoria som han kommit att behålla.
Tidigt hade Lorensbergsteatern i Göteborg med sin regissör och chef Per Lindberg de bästa förutsättningar för att göra Strindbergs dramatik scenisk rättvisa. Under några år runt 20-talet kom det unga regigeniet och hans scenograf Knut Ström att visa hur vridscen, rundhorisont och ljusspel kunde användas när teater blev utmanande samtidskonst. Under hans få chefsår på teatern spelades tio pjäser av Strindberg. Men varken då eller senare har Strindberguppsättningar profilerat Göteborgs teaterliv.
Under 30- och 40-talen satte Stadsteatern in sin kraft på ideologiskt beredskapsarbete och krigshot och krig präglade flera av de mer uppmärksammade iscensättningarna. Strindberg spelade inte någon stor roll i den repertoaren. Inte heller när Karin Kavli öppnade teaterfönstret mot Europa under efterkrigstiden.
Men under det senaste kvartsseklet intresserade sig en ung generation av regissörer och skådespelare för Strindberg som ett slags samtidskamrat och samtalspartner. Jag tänker på Claes Lundbergs uppsättningar av kammarspelen Lekar med elden och Pelikanen på Studion, Martin Berggrens Dödsdansen på samma scen, Lennart Hjulströms epokgörande Mäster Olof och Gustav III och under 2000-talet Erik Ståhlbergs Fordringsägare på Folkteatern där plötsligt styckets könsroller osäkrades och pjäsen kändes rykande aktuell. Etienne Glasers Ett drömspel skall också nämnas.
Nu är det 2012 och Strindbergsår. Spelplanerna på Göteborgs teaterinstitutioner verkar inte ha påverkats av det. Stadsteatern kommenterar dock mannen och verket. Så här: ”Oavsett vad vi tycker om Strindberg och hans konstnärliga gärning så har han påverkat den kultur vi lever i.”
Vilka ”vi” och tycker många av dessa ”vi” att det är något större fel på Strindbergs ”konstnärliga gärning”? Från vilken position talar denna självutnämnda representant för smakskolan och den allmänna meningen?
Teater Tofta Herrgård kommer tre somrar i rad att spela Strindberg. Hittills för stor publik och entusiastisk kritik. Har de missat något? Något som de inte förstått – och som heller inte Stockholms teaterliv tycks ha förstått.
