Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Forser: Tomas Forser: Högskolan tystar kritik

Nedmonteringen av historia och litteratur har förödande konsekvenser för högskolan, skriver Tomas Forser om ett aktuellt exempel i Gävle.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det tänks företag om och i den högre utbildningen. Tydligast märks det på de mindre högskolorna som inte hämmas av universitetens akademiska bildningstraditioner. Det går mot yrkesutbildningar och kursmålen relateras till anställningsbarhet som det heter. Man kan därför glädja sig åt att en högskola som den i Gävle satsat på ämnen som historia och litteraturvetenskap.

Men där gör man nu en radikal make-over av profilen. Litteraturprofessorn Michael Gustavsson får lämna tjänsten. Den har helt enkelt dragits in.

Detta trots att området humaniora av Vetenskapsrådet för några år sedan i en utvärdering ansågs ha den starkaste forskningen vid högskolan i Gävle.

Nedmonteringen av ämnen som historia och litteratur har förödande konsekvenser för en högskolas möjlighet att vara en kritisk instans i samhällslivet.

Demokrati och rättigheter sitter trångt när firmatänkande skall implementeras också på områden som hittills varit skyddade från toppstyrning.

Högskolan i Gävle klargjorde nyligen sin policy på det här viset: ”För att Högskolan ska uppfattas som trovärdig i sin externa kommunikation är det nödvändigt att alla medarbetare kan stå bakom och representera fattade beslut. Vi strävar därför efter att alltid kommunicera internt före det att en information lämnas till externa mottagare inklusive media. /- - -/ Den bild vi vill kommunicera är den för oss önskvärda bilden.”

Jag citerar ett dokument om kommunikationspolicy för högskolan i Gävle, daterat 2012-11-16. Vid det laget hade Gustavsson gett intervjuer i pressen och gjort skarpa inlägg gällande högskolan och avvecklingen av humaniora.

Han hade ”kommunicerat” både inåt och utåt om verksamheten. Det som betyder att man som akademiker tar sitt samhälleliga ansvar och inte är fallen till konsensustänkande. Kort sagt vågar bråka.

Så får jag höra att samme Gustavsson under hösten sökt en utlyst professur i sitt ämne på närliggande högskolan i Falun. De sakkunniga placerade honom på första plats i konkurrensen. Kort tid därefter får han besked om att också den tjänsten dragits in.

En kvalificerad ämnesföreträdares ”anställningsbarhet” kan uppenbarligen vara mycket begränsad.

Och detta är bara början. Det är ont om medel i hela systemet och de som talar vackert om institutionsdemokratiska och kollegiala principer går med ryggen före in i framtiden.