Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Forser: Tomas Forser: Epokgörande Fröken Julie

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Han var idel öra, ständigt nyfiken och hade den skarpaste blick. Kom med fyr och flamma och svarta fanor till jubelfesterna. Hans språk är rikare och spänstigare än hos någon annan. Det är ett kulturarv som blåser bort allt damm.

Lokalt sett kan man inte påstå att Strindbergsåret varit märkbart. Men lagom till säsongsvilan gjorde så Stadsteatern och Folkteatern en Strindbergdag med textbitar och plockgodis. Teatern lockade med öppna repetitioner, Cirkus Strindberg med paj- och pilkastning, några föredrag och litet frågesport. På Stadsteaterns utomhusservering var vi några som hörde Johan Gry och Johan Karlberg läsa Paria i konkurrens med blåsorkester vid Götaplatsen och cafésamtal. Det är en raffinerat otäck text och de två skådespelarna gjorde den rättvisa under svåra omständigheter.

Men dagen innehöll framför allt Anna Petterssons gästspel med Fröken Julie. Under en och en halv timma plockade hon isär klassikern och rensade den på gamla ideologiska slaggprodukter. Till 95 procent var dialogen likväl Strindbergs och pjäsen inte bara stod ut med hur denna lysande skådespelare hanterade stycket. Hon gav det helt enkelt nytt liv, andra konturer och rika nya uttryck och innebörder.

Anna Pettersson agerade de tre rollerna men gjorde sig också till pjäsens hårt prövade regissör. Det blev en läcker uppvisning och en djupt meningsfull sådan. Ett slags anatomisk teater där hennes ansikte på scen och i videoprojektioner rymde hela Strindbergkomplexets klass- och könsdynamik. Hon valde en annan väg än den som är dominerande i traditionen där styckets konflikter fått kroppsliga uttryck inte bara hos Cullbergbaletten men till exempel också i Jeanette Langerts raffinerade danssolo Fröken häromåret. Pjäsen drar mot rörelse och personerna stiger, sjunker, faller och kropparna kan läsas av i sina sociala stigmatiseringar. Men den här gången är iscensättningen mera intellektuell – och mycket humoristisk. Lika fräckt som varsamt tar Anna Pettersson hand om klassikerbördan och sätter den i spel med vår egen tid.

Jag vill påstå att den här föreställningen är epokgörande. Varje ambitiös ny Julietolkning bör förhålla sig till den och Strindbergsåret har här sitt givna gästspel på landets scener. Stadsteatern kan förhoppningsvis få hit uppsättningen igen. Det är frigruppsbudget på denna gåva till teatern och publiken.