Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tobias Berggren: Intifada

Livets skrik mot livet. Tobias Berggren återkommer efter elva år för att skriva i motsägelsen som det enda sättet att leva. Mikael van Reis läser en lyriker med återhållen energi men desto mer luttrade insikter.
Lyrikern Tobias Berggren debuterade 1969 med Det nödvändiga är inte klart och utkommer i dag med Intifada, hans tionde diktsamling men där bokens avslutande verkförteckning gåtfullt nog glömmer bort Threnos från 1981. Threnos som är grekiska för sorgesång. Intifada är delvis också en sådan.
Det är elva år sedan Berggren utgav en diktsamling. Han präglade starkt det svensklyriska klimatet under sjuttio- och åttiotalen med diktsviter som mytiskt och politiskt färdades ner i berggrunden och upp under himlavalvet.
Just föreställningen om berget blev symbolmateria för Berggren som alltid genomspejar själva ontologin, det vill säga tillvarons beståndsdelar av visshet och ovisshet, vaken blick och drömlös sömn, fågelflykt och petrifierad materia. AB Kosmos och politik. Som andra poeter efter sextiotalet kretsar han gärna kring frågor om språk och struktur, det som håller oss fångna men som också gör oss mänskligt möjliga. Så här lyder ett stycke motsägelse som fastnat hos mig som berggrensk poetik: "Det enda sättet att leva: sammanföra / de oförenligheter / som förstör dig…". Så blir vi bergtagna av en strid som ofta nog är striden mellan bläck och blod, skrift och liv.
Det finns en episk drivkraft i hans poesi som är ömsom utglesad, ömsom förtätad. Den Eliotska långdikten ekar i brunnen. Berggren kan både prata på och vända om till komprimerade gester - det senare vittnar om hans stora poetiska tillgång, nämligen hans temperament. Vad jag älskar det när "Cykeldäckens susning böjer av mot Venus" och en "katt med vingar som skuggar hela havet begraver / försiktigt nuet vid vildkörsbärsträdets fot." Oops! Med sådant släntrar man vidare under stjärnorna.
Berggrens lyriska humör kan svänga mellan det profetskäggiga och det barnsliga. Tunga naturvetenskapligheter som Gödels teorem invid busvisslingar. Som romantikerna skapar han gärna invid vatten. Nära till Gotland och med en blick över östersjöarna till Baltikum. Det är hans marina revir. I Berggrens senare författarskap håller jag 24 romantiska etyder (1987) främst (med polacken Chopin som lyrisk pianolärare) och därefter månadskalendern i Rymden i kväll, alla stjärnorna (med provencalaren René Char som lyrisk daimon). Fält och legender från 1997 var en svårmanövrerad farkost som jag haft svårt att äntra, trots översättningen av Pessoas hamndikter.
Nu närmar sig Berggren de sjuttio och den aktuella Intifada kan på olika vis infogas i författarskapets resonansrum. Den existenspolitiske Berggren - som alltid varit i beröring med Förintelsens faktum - blickar alltså mot det palestinska upproret mot den israeliska ockupationen med botten i bland annat Ilan Pappes bok om den etniska rensningen 1947-48. Det som tidigare var bergsmusik är nu kastad sten och omvänt krypskyttekulor mot barn, en söndersliten sjuttonårig flicka.
Stenen är inte entydigt den omänskliga och ogenomträngliga hos Berggren. Den står också i förbindelse med språket, naturen, politiken i ett kretslopp mellan värld och parallellvärld. Allt börjar och slutar som sten, den är motsägelsen vi måste vidmakthålla. I bilden av upproret anar jag en återkommande spegelvändning där det oförenliga förs samman som liv mot liv. Det är detta han ber oss besinna som ett krig mellan bläck och blod, blod och bläck.
Det har han gjort i tidigare böcker - "Barnslig, bestämd, / måste jag rädda mig ur kriget / mellan bläck och blod." Ett liv skriker mot ett annat liv. Den striden består i Intifada: "Och där stod en bitter strid / i mitt hjärta mellan blod och bläck - blodet / kom från luften och bläcket från jorden - / och bläcket segrade över blodet / Och Shabbat överglänste / alla veckans dagar!"
Hur skall jag förstå det om inte som tillvarons svåruthärdliga vändbarhet och där fredens princip - sabbaten - också återspeglas i upprorets motsägelse av freden, som upprorets innersta vilja till frid. Det är trots allt ingen skillnad på det blod som spills. Rött som rött. Till sist måste det bli sabbat.
Berggrens innehållsrika Intifada är inte hårt fokuserad kring Jerusalem och dess döttrar. Han är också kvar vid barndomen och Östersjöns farleder - poeten passerar ogenomtränglig tjocka och även Schuberts Döden och flickan. Man skymtar förbindelserna bakåt (som i "det förvildade körsbärsträdet"). När kompassriktningen tas ut mot litauiska Klaipeda anar jag dessutom Berggrens beryktade BLM-recension av Tranströmers Östersjöar 1974 (fast där var det långt till lettiska Liepaja), något som han senare i boken plötsligt berör som ett anfall av politisk epilepsi.
Nåväl - Berggren väver sin långdikt, men är ändå mer sordinerad här. Den vilda sältan och hans oberäkneliga temperament saknar jag. Dikterna är nu mer elementära men möjligen också mer avklarnade. Helheten växer påtagligt med omläsningar men är likväl lyriskt gles i sina delar. Boken skulle korrekturlästs bättre. Efterordet är överflödigt. Noréncitatet "stenen är tidens vind" är felaktigt. Stenen står i plural i Noréns Order från 1978. Stenarna är tidens vind. Också på Västbanken.
Energin är alltså mer återhållen men insikterna desto mer luttrade, distinkta i det stora ljushavet. Allt virvlar kring de oförenligheter poeten måste sammanföra: "livets skrik mot livet". Det nödvändiga är fortfarande inte klart. Risken är att vi inte överlever livet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.