I sin ateljé nära Hornsgatan på Söder håller Stina Wirsén till sedan tio år tillbaka. Numera delar hon den med fyra andra. Men den här dagen regerar lugnet i lokalen.
Ja, förutom när två mammor kommer förbi för att välja en teckning till sin son. Sonen är överallt samtidigt och är nyfiken på hela världen på en gång. Nu koncentrerat till böcker, spännande lådor och alla de fina prylar som ingår i Stina Wirséns lokalpaket.
Hon är urstockholmaren som älskar barnkultur och som strålar när hon ser den lille killen knata runt. Knatande inspiration. Stina sitter bland annat med i Svenska barnboksakademin och vill att alla barn ska ha tillgång till kultur.
–Ibland kan man uppleva att det hos oss vuxna finns en dröm om att barndomen ska vara ren och god. Man vill också att barnböcker ska vara rena, goda och fina. Det handlar om att man vill sina barn det bästa. Man vill helt enkelt bära sitt barn i bomull, säger Stina Wirsén som tycker att det finns många uttryck för detta bomullsinlindande i barnkulturen.
Samtidigt finns det mycket annat, sådant som sticker ut, inte minst i Sverige. Stina Wirsén nämner Pippi Långstrump som ett exempel på litteratur som vågar mer och annat och som också tror unga läsare om att behöva något annat än det snälla och tillrättalagda.
–Personligen tror jag att barn kan svälja en hel del och ja, barn är inte ett folk. Barn är individer. De tycker väldigt olika. De blir rädda för olika saker, de tycker att olika saker är roliga, så jag är förespråkare för att det ska finnas en bredd, konstaterar Stina Wirsén.
Hennes Vem-böcker som nu firar tioårsjubileum är inte traditionellt gulliga. Även om det handlar om nallar, katter och kaniner. Figurernas kreatör flikar in att så fort de börjar agera så ser man att det är rätt mycket vassa tänder i dem och mycket stora känslor.
–Jag har haft så roligt med Vem-figurerna. De är töjbara. Man kan göra så mycket med dem. Sen har jag även fört in en föräldrageneration, även om det också i det första svepet med Vem-böcker finns stora med, vuxna. Men nu när jag skulle börja om med Vem-karaktärerna igen kände jag att jag måste ta ett nytt tag. Mina äldsta barn är 21 och 22. De har flyttat hemifrån så jag är lite grann inne i nästa fas, säger Stina Wirsén.
Så nu har Vem-djuren vuxit upp. I augusti kommer två nya böcker, Vem är stor? och Vems hus? Vem är stor? är den första i den nya serien. Den handlar om Vem-djuren som vuxna och om deras barn. Alla får inte barn, men några får det och precis som i de tidigare böckerna kommer det att handla om relationer och maktrelationer mellan vuxna och barn.
Hon som alltid har ritat, säger att det är viktigt att understryka att man inte måste ha barn för att jobba med barnkultur. Hon nämner Tove Janson som ett exempel, ”som är som en stjärna”.
–Men för mig har det varit viktigt med de egna barnen och den inspirationen som det ger. Plus att jag själv har fått nycklar in till min egen barndom och minns saker som jag och min syster gjorde, så för mig har det varit centralt, menar Stina Wirsén.
Att låta Vem-karaktärerna bli vuxna och i några fall föräldrar är också ett sätt för henne att bearbeta att det nu är hon som snart kan bli mormor och farmor. Men det är fortfarande de små hon vill rita och teckna för.
Dagen efter mitt besök i hennes ateljé ska hon och hennes syster, Anna Hörling, formgivare och delaktig i projekten runt böckerna, till Bologna för att hålla i workshops med två- till femåringar. Hela hon lyser när hon pratar om det, om det härliga i att de i den åldern ännu inte börjat censurera sig, inte börjat bedöma sig själva.
Men bedömd har Stina Wirsén blivit och kanske också utdömd. I höst har det gått tre år sedan Lilla Hjärtat-gate briserade när hon var i Frankfurt på barnfilmsfestival för att prata om filmen Liten Skär och alla små brokiga.
Figuren Lilla Hjärtat hade funnits i flera år utan att någon opponerat sig, men plötsligt hände det. Enligt Stina Wirsén var det några få, åtta personer, som framgångsrikt fick med sig drevet och plötsligt var det en sanning att Lilla Hjärtat var en pickaninny, ett blackface, även om avsikten var den motsatta. För skaparen var Lilla Hjärtat en karibisk prinsessa, en mångkulturell prinsessa.
Hatet hon fick ta emot tog Stina Wirsén så hårt att hon drog tillbaka sina böcker om Lilla Hjärtat. Hon beskriver det som att kastas in i en centrifug.
–Det finns ingen sanning om Lilla Hjärtat. Jag kan förstå att man ser en pickaninny om man sätter henne bredvid en amerikansk trettiotalskliché. Men hon är precis lika lik en kubansk eller en sydafrikansk docka eller en från Burkina Faso. Det är möjligt att jag var naiv som ville plocka in resten av världen, men jag är skittrött på det här anglosaxiska perspektivet. Vi borde vara större och mer nyfikna än så i Sverige, säger Stina Wirsén.
När jag ringde och bestämde möte, ville hon försäkra sig om att vi skulle prata om annat också. Hon vill gå vidare, hon vill mångfald och hon förklarar att till slut när det blåste som värst, kunde inte ens hon se Lilla Hjärtat som något annan än den kränkande figur som kritikerna såg.
–Om vi ska gå in med de glasögonen på stadsbiblioteket kan jag titta på böckerna ur ett feministiskt perspektiv eller ett queerperspektiv, det blir inte mycket kvar i bokhyllorna då. Är det inte bättre att de får stå kvar och så skriver vi nytt och bättre om man tycker saker är dåliga, säger Stina Wirsén.
Ämnet är viktigt för henne, hon tycker att Sverige behöver att människor från andra länder vill komma hit. Hon tycker också att debattklimatet måste bli mer tolerant.
–Det finns inte ett sätt att bli av med homofobi eller med islamofobi. Vi måste prova det från olika håll. Det är så det måste gå till i en demokrati. Några vill skämta om det, några vill ha hårdare regler, säger Stina Wirsén som samtidigt är tacksam för allt stöd hon fick när det blåste som värst.
Ett år tog det för henne att komma tillbaka. Men driften att rita och berätta, den är så stark och det var också den som gjorde henne frisk igen.
–Kan vi inte bara skita i Lilla Hjärtat nu, vi kommer aldrig att komma fram till att hon var rätt eller fel. Hon var väl både och, annars hade hon inte väckt så mycket känslor. Men nu finns hon inte mer!
Fakta: Stina Wirsén
Född: Den 15 juni 1968.
Bor: På Södermalm där hon också har sin ateljé.
Familj: Gift med Pompe Hedengren, grafisk formgivare och tidningsdesigner. De har tre barn. En son och två döttrar. Döttrarna är utflugna.
Gör: Är illustratör och tecknare.
Aktuell: Med Vem är stor? och Vems hus? som kommer i augusti. Men också med Rita! och Nej! i serien om De små brokiga och en bok som hon gjort tillsammans med Brottsoffermyndigheten, Liten. Till nationaldagsfirandet den 6 juni gjorde hon specialfigurer som skulle pryda Googles logga. Med sina figurer ville hon visa hur Sverige ser ut i dag.
Om Svenska barnboksakademin där Stina Wirsén sitter med: ”De har en tanke om att förespråka att varje förskola bör ha en meter barnböcker. För att många barn växer upp utan speciellt många böcker och litteraturintresse och för att många förskolor saknar möjlighet att gå till biblioteket. Idén är att har väl litteraturintresset fötts så kommer barnen aktivt att söka sig vidare.”
