Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Tio minnesvärda musikstunder i Lisebergshallen

Snart är den borta, Lisebergshallen, saknad av många men sörjd av få. Inför rivningen har GP listat tio stunder väl värda att minnas.

Sugar, med Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lill Lindfors, Stig Grybe, m.fl, 29 april 1981

Lisebergshallen hade invigts i slutet av 1980 och musikalen Sugar med bland andra Magnus Härenstam och Brasse Brännström blev våren 1981 det första kulturevenemanget i stans nya underhållningsarena. Det var lite riskfyllt att inleda med en musikal som byggde på en gammal film med Marilyn Monroe (I hetaste laget) men det gick hur bra som helst. När den förhållandevis korta spelperioden var över hade 44 000 personer sett musikalen. Starten var avklarad och succén ett faktum.

Herreys vinner Melodifestivalen, 25 februari 1984



På många sätt får man man nog säga att det var bröderna Herrey (tillsammans med Abba) som grundlade den långvariga svenska schlagersuccén i Eurovsion Song Contest när den färgglada trion vann i Luxemburg med Torgny Söderbergs och Britt Lindeborgs Diggi-loo diggi-ley. Men kom ihåg att det var här i Lisebergshallen som allt började, när de dansande deodoranterna (som Ulf Lundell så vackert kallade dem) slog igenom stort i Melodifestivalens direktsändning .

Tina Turner och Bryan Adams, 22 februari 1985

(Klipp från Birmingham 1985)

Det är svårt att inte imponeras av att Tina Turner spelade i Lisebergshallen 1985. Hennes karriär hade en topp just då med plattan Private dancer. Hon var egentligen på Wembley-nivå. Dessutom hade hon Bryan Adams som förband, som precis blivit världsstjärna med sin fjärde platta, den hitsöversållade Reckless. Ett dubbelmöte som kan vara det tyngsta i hallens historia.

Imperiet, 11 januari 1986



Redan 1983 hade Joakim Thåström och de andra på Gurra Ljungstedts inrådan kortat ner och bytt sitt bandnamn från Rymdimperiet till Imperiet, och de spelade i Lisebergshallen samma sommar. Men det är spelningen i januari 1986 som gått till historien som en av Imperiets starkaste någonsin, definitivt den bästa i Göteborg. Detta var den andra av fyra spelningar med Imperiet i Lisebergshallen (eller ute i parken) och med albumet Blå himlen blues att luta sig emot var Thåström enormt fokuserad. Lyssna till exempel på Fred så förstår ni.

The Pogues, 17 november 1989

(Från London 1988 men Shane MacGowan är sig lik) Redan 1988 hade The Pogues fått ett massivt genombrott med sitt album If I shold fall from grace with god och det rullade en gladlynt irländsk våg över världen vid den här tiden som även nådde Göteborg. Plötsligt var det inte bara de irländska pubarna och poeterna som var de bästa i världen, även den irländska musiken fick en renässans. 1987 vann Johnny Logan Eurovision Song Contest (Irland kom att vinna tävlingen ytterligare fyra gånger de närmaste åren) men det var först och främst det här irländsk/brittiska bandet som lyfte fram den irländska folkmusiken till svenska folket. När The Pogues gästade Göteborg var deras sångare och frontfigur Shane MacGowan i det närmste redlöst berusad och tvingades ha en hink på scen för att kräkas i. Men konserten genomförde han ändå.

Genombrottet som konsertarena 1995

Lisebergshallen hade arrangerat konserter i nästan 15 år när det plötsligt brände till på allvar. Detta var det gubbtunga året då arenan bjöd på britpop, hårdrock, country-, progg- och slick västkustrock och säkert mer ändå i form av Bryan Ferry, Black Sabbath, Blur, Chris Isaak, Jethro Tull, Harry Belafonte, Suede, Toto ... plötsligt stod stjärnorna rätt och bjässarna i kö för att få spela i handbollshallen vid Mölndalsån.

Håkan Hellström, 19 och 20 december 2002



Håkan Hellström hade gjort succé men allt var fortfarande skakigt och skört. Likt en dröm som bara var till låns. Den här kvällen var drömmen kanske som allra vackrast. "Håkan Hellström tar en andhämtningspaus. Armarna hänger längs sidorna. Hängslena dinglar runt höfterna. Svett i håret. Svett i pannan. Svett överallt. Det syns att han letar ord" skriver GP:s recensent och fortsätter. "Han börjar gråta. Ansiktet skrynklar ihop sig och han vacklar till. Han skakar på huvudet och hela hallen rister av kärlek. Just då, just där, befann vi oss i själva kärnan till vad popmusik handlar om. Att vi som står där i mörkret kan se oss själva i artisten uppe på scenen. Och tvärtom. Det är en förunderlig gemenskap." Den ena av de här båda kvällarna spelades in på dvd och släpptes senare under namnet Explodera Bateria!

Broder Daniel, 19 december 2003



Broder Daniel har aldrig varit så starka, så vackra, så stolta som i Lisebergshallen 2003. Det var avslutning på Cruel town-turnén och den perfekta triumfen för ett band som redan hade lösts upp i sömmarna. Runt hörnet väntade en ökenvandring och en lång, utdragen tystnad innan BD återförenades 2008 för att hedra sin bortgångne medlem Anders Göthberg, men den här sista kvällen blev minnesvärd och magisk. Så här skrev GP:s betagne recensent Daniel Claeson. "Broder Daniel låter under en timme och en kvart mestadels helt magnifika, som ett stadiumrockband med både angst och grym revanschlusta. Allt jidder om att de inte kan spela och att Henrik inte kan ta en ren ton kan stoppas där solen aldrig får igenom en stråle. Broder Daniel har förfinat, kokat ner och hittat det allra innersta och låter numera så bra att det nästan gör ont".

In Flames, 1 och 2 november 2008



På många sätt har Lisebergshallen varit hårdrockarnas särskilda tempel. Här har Hammerfall, Mustasch och Hardcore Superstar spelat massor av gånger, och när stans största metalband In Flames körde sina dubbla spelningar i november 2008 hade mängder av människor köat utanför hallen i flera timmar. Det som kom att bli In Flames sista konserter i Lisebergshallen (hädanefter var det Scandinavium som gällde) blev också två djupt minnesvärda kvällar. "Publiken är som modellera i Anders Fridéns händer, och värmen går nästan att ta på. Det där med att inte bli profet i sin egen hemstad är tydligen inget In Flames har hört talas om" skrev GP:s Bella Stenberg och avrundade sin recension med att konstatera att "närmare Ullevistämning än så här kommer man inte i november".

Kapten Röd, 24 februari 2012



Lisebergshallen blir aldrig så vacker som när den är fylld till brädden och kokar av förväntan. Som den här kvällen i februari 2012. Bara en månad efter att Kapten Röd välförtjänt norpat de båda tyngsta priserna på P3 Guldgalan – Guldmicken och årets artist – gör han sin dittills största spelning och studsar in på scen med höga knälyft och gott humör. Det är allsång från första sekund till sista och flera gånger under kvällen ser kaptenen direkt tagen ut. ”Det här är sinnes! Hela stället är ju FULLT!!!”. Kvällen artar sig till en veritabel triumf som likt Håkan Hellströms och Broder Daniels urladdningar bara kan upplevas en enda gång. "Det här var en unik kväll" som GP:s recensent Johan Lindqvist skriver i sin recension.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.