Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Programmet "Tranståget och tonårsflickorna" sändes onsdag 3/4. Bild: SVT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tesdrivande och ensidigt "Uppdrag granskning" om trans

Maria Ramnehill kritiserar "Uppdrag granskning"-programmet om transvården.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I memoaren "Argonauterna", på svenska 2016, skildrar Maggie Nelson sin partner Harry Dodge könskorrigering. När Harry börjar med testosteron oroar sig Maggie för att hen kanske ska ångra sig och får svaret: ”Tror du inte att jag också är orolig? Det är klart att jag är orolig. Vad jag inte behöver är din oro ovanpå min.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag tänker på den meningen när jag ser onsdagens "Uppdrag granskning" (3/4) om transvården, ”Tranståget och tonårsflickorna”. Det senaste decenniet har allt fler transpersoner sökt sig till könsidentitetsutredning. En stor del av ökningen beror förstås på ökad kunskap och synlighet och ett mer accepterande samhälle.

LÄS MER: "Ingen grej att mitt barn är trans – det är ju samma barn"

Det finns personer som ångrar sin könskorrigering, andelen har alltid varit väldigt liten. Två av dem intervjuades i "Uppdrag granskning", och det finns ingen tvekan om att det kan vara ett stort lidande. Det minsta vi som samhälle kan göra är att lyssna på dem, höra deras historier och göra allt vi kan för att så få som möjligt ska tvingas genomgå samma sak – men utan att öka lidandet hos transpersoner. "Uppdrag granskning" gör något helt annat när de intervjuar föräldrarna till ungdomar som är mitt i utredningen, och som är nöjda med vården.

Varför har redaktionen inte tagit hänsyn till hur det skulle kännas för honom och de andra ungdomarna att se föräldrar ifrågasätta dem på SVT?

En mening i programmet skaver lite extra. Den vuxne sonen vill inte medverka i reportaget, men han säger till "Uppdrag granskning" att den könskorrigerande behandlingen är välgrundad och rätt. Varför har redaktionen inte tagit hänsyn till hur det skulle kännas för honom och de andra ungdomarna att se föräldrar ifrågasätta dem på SVT?

Det är självklart att föräldrar är oroliga för sina barn. För föräldrarna i reportaget kom barnens könsdysfori plötsligt, men att omgivningen inte märkt något betyder inte att personen själv inte burit på det länge. Risken finns att flera av eller alla ungdomarna verkligen är transpersoner, och att relationen till föräldrarna försämras. Att skildra saken så ensidigt kan bli ett stort svek mot ungdomarna.

LÄS MER: Köerna till vården växer när fler unga kommer ut som trans

I "Argonauterna" konstaterar Maggie Nelson att hennes oro för sin partner var obefogad och att den viktigaste förändring var att hen kunde finna lite ro: ”Friden är inte total, men jämfört med en förkvävande ångest är ett mått frid ingen liten sak.” Ju mer stöd man har av sin omgivning desto större möjlighet har man att finna den friden.

Det enda "Uppdrag granskning" om transvården kom fram till var att man inte vet om antalet ångrare ökar, att ingen vet varför fler kommer ut som trans nu än för tio år sedan, att det behövs mer forskning. Det är knappast tillräckligt stora avslöjanden för att motivera den skada programmet kan ha orsakat. När "Uppdrag granskning" är som bäst är det undersökande journalistik som leder till viktiga avslöjanden. När det är som sämst är det tesdrivande och ensidigt.