Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Teaterstråket - här är Göteborgs Broadway

Mellan Chapmans torg och Hagakyrkan ligger tretton teaterscener – ett teaterstråk där allt från nycirkus till Shakespeare blandas. Bortom storteatrarnas ridåer kommer berättelserna väldigt nära. Välkommen till Göteborgs eget Broadway.

Agnes Lord, tre och ett halvt, har just stoppat i sig två pannkakor med sylt och grädde. Det var gott, så hon bad att få två till, men nu orkar hon inte äta dem. I stället vänder och vrider hon på sin lite knöliga teaterbiljett. ”Lilla drömspelet” står det på framsidan.

– Jag hoppas att teatern är lite läskig och väldigt spännande. Jag är inte rädd för någonting, inte ens vargar eller spöken, säger hon.

Mamma Lotta Lord berättar att det är första gången de är på After Dagis, Teater Sesams patenterade kvällskoncept. Klockan fem serveras pannkakor, en stund därpå börjar en teaterföreställning. 

Sesams konstnärliga ledare Nasrin Barati fick idén för snart tio år sedan.

– Många småbarnsföräldrar säger att de inte hinner gå på teater med barnen. Här har vi gjort det så enkelt som möjligt – barnen kommer direkt efter förskolan, vi har fixat middagen, och när barnen kommer hem somnar de gott så föräldrarna får en lugn kväll. Tada!

Mellan pannkakorna och föreställningen är det fri lek i foajén. Virda Söderqvist, tre år, orkar snart inte vänta längre.

– Hon tog en tugga av pannkakorna, sedan började hon fråga när teatern skulle börja. Vi var här och såg Vägen till Bolero förra året och sedan dess har hon lyssnat på Bolero varje dag, berättar pappa Torbjörn.

– När fröknarna på förskolan tyckte hon var gapig och sa till henne att sluta skrika svarade hon: ’Jag skriker inte! Jag sjunger Bolero!’, säger farmor Gunilla Gustavsson och skrattar.

Nasrin öppnar dörren till scenrummet, släpper in barnen och berättar att de inte behöver bli rädda när ljuset släcks. Virda sätter sig på knä längst fram närmast scenen. Blicken är helt allvarlig. Föreställningen kan börja.

2012 fick Emil Klingvall, konstnärlig ledare och skådespelare på Teater Jaguar, en idé. Bortom de kommunalt finansierade teatrarna har Göteborg en uppsjö av fria teaterscener, och Emil hade noterat att elva av dem låg längs treans spårvagnslinje från Chapmans torg till Hagakyrkan. På ett möte med Teatercentrum – en samarbetsgrupp för Göteborgs fria teatergrupper – presenterade han idén om ett teaterstråk, ett samarbete som kunde lyfta fram de närapå tusen föreställningar som ges varje år längs vägen. En projektgrupp startades för att fila mer på idén och 2013 invigdes projektet Teaterstråket. Sedan dess har två scener tillkommit: Atalante och 2Lång.

Läs också: Teaterstråket längs spårvagnsspåret

– Man kan jämföra det med evenemangsstråket vid Korsvägen, fast småteatrarna är lite mer hemliga för allmänheten. Många har nog gått förbi en av teatrarna och undrat vad det är eller när de spelar. Nu försöker vi samla allt under ett namn och en hemsida, berättar Emil Klingvall.

Vid samtliga berörda spårvagnshållplatser längs stråket – Chapmans torg, Stigbergstorget, Masthuggstorget, Järntorget och Hagakyrkan – sitter nu skyltar med teatermasker på, samt information om vilka scener som ligger i närheten.

– Vår gräns gick vid 500 meter. Ingen av teatrarna ligger alltså längre än 500 meter från en spårvagnshållplats, säger Emil Klingvall.

Sju minuter tar det att åka linje tre från Teater Sesam vid Chapmans torg till Hagateatern vid Järntorget. Mentalt är resan längre; från fantasifull puppetry art till högljudd blodig infotainment. ”MENS”, står det på Hagateaterns fönster. Åsa Gustafsson, som just nu spelar en av rollerna i den bejublade föreställningen med det tydliga namnet, har glömt sin nyckel och får ringa på. När vi blir insläppta visar hon in i den svartmålade scenlokalen, som tillsammans med en kombinerad loge och städskrubb, ett teknikrum, ett kontor och en foajé, rymmer två teatergrupper.

– Tamauer och Kurage, ja. Vi turas om att spela dag- och kvällstid, säger Åsa och slår sig ner på en åskådarplats.

Tamauer kan repetera fram till 15.30 på dagarna – sedan kommer Kurage-gruppen och då måste man städa undan fort som attan. Moppa, städa toaletterna, diska, plocka undan papper och saker. Skådespelare, regissör – alla hjälps åt. I dag ligger uppskattningsvis 60 tomma plastdunkar på scenen, och som backdrop hänger en enorm ean-kod på väggen. Detta är scenografin till Teater Kurages föreställning Shop til you drop som har spelats under hösten. Mens-grejerna står bakom ett draperi, redo att plockas fram för höstens turné och föreställningar på hemmaplan.

– Det är inte klokt att det funkar, men det gör det, säger Åsa.

Sedan Åsa flyttade till Göteborg på 1990-talet har hon avverkat flera av Teaterstråkets scener: Atalante, Jaguar, Hagateatern, Teater Uno och Folkteatern. Åsa tycker det är lite genant att kallas Teaterstråkets stora namn, men cv:t talar sitt tydliga språk.

– Jag älskar ju de fria scenerna, även om drömmen om att bli erbjuden att sätta upp något eget på Stadsteatern eller Folkteatern igen är evig. Så är det nog för alla. Men utan de små scenerna, utan Atalante som plockade upp mig och lät mig spela, hade jag nog inte orkat vara kvar inom teatervärlden, säger Åsa och utvecklar:

– Jag har alltid velat vara i ett sammanhang där man gör bra grejer och har en tanke med det man gör. Det upplever jag finns hos frigrupperna.

Vad som däremot inte finns hos frigrupperna är pengar. Åsa berättar om grupper där man inte har råd med producent utan sätter skådespelarna på ett roterande söka pengar- och producentschema. Några marknadsföringspengar finns absolut inte.

– Det gäller att göra en snackis. Mens blev det, och det berodde nog mycket på att den ligger rätt i tiden.

Förhoppningen från början var att det samlade namnet skulle ge draghjälp mellan teatrarna. Exakt hur det har gått är oklart, för ingen vet riktigt hur många som hittat till de små scenerna tack vare Teaterstråket och någon samlad besöksstatistik för stråket finns inte. Men Åsa har hört hur det pratas på stan.

– Javisst, jag har stått och väntat på vagnen och hört hur barn har berättat för sina föräldrar att maskerna betyder att det finns teatrar här i närheten. Så jag tror det har funkat.

Så funderar hon lite.

– Egentligen är det ganska rimligt att det finns ett teaterstråk. Där jag bor finns både ett symaskinsstråk med en massa symaskinsaffärer och ett instrumentstråk med musikaffärer. Man undrar hur det blev så. Det är lite konstigt, men det finns säkert någon anledning.

Utanför Kvartersscenen 2Lång signalerar en trottoarpratare att kvällens föreställning är slutsåld. I luften ligger förväntan och en doft av smält ost från restauranghörnan. Det är nypremiär för Pekkaris kök, en improviserad talkshow som leds av John Pekkari från teatergruppen Improverket, och i publiken sitter minst 40 personer som har anmält intresse för att vara kvällens gäst. En av dem är Rodi Nordberg.

– Det skulle vara kul att vara gäst, förstås. Jag har gått flera av deras improteaterkurser och gillar hela idén med det spontana, konstverket som blir till i stunden och sedan aldrig mer finns. Men det gör inget om det inte blir jag, säger Rodi medan han sippar på en ipa och väntar på sina vänner.

När John Pekkari gör entré på scenen ihop med a capellagruppen Solala jublar publiken. John drar en av namnlapparna ur en glasskål.

– Jonas Elgblad, välkommen upp på scenen!

2Lång ligger i gamla T-livs lokaler på Andra Långgatan och ägs av fem personer som alla sysslar med improvisationsteater. Här händer något varje kväll. Är det inte talkshow så är det poesikväll, improviserad musikal eller psykologer som föreläser. Ibland arrangeras Melodikrysslördag, ibland spelkväll, och så ges förstås improvisationskurser. 

Samtalet på scenen börjar trevande. Jonas får berätta att han är 24 år och växte upp i ett hus ”mellan två åkrar” i närheten av Olofstorp. Men ganska snart får vi veta att hans äldsta barndomsvän dog ung i en bilolycka, att Jonas hade en ny flickvän varje termin i skolan och att hans nuvarande sambo kastade ut datorn ur sovrummet när hon flyttade in. Under tiden lagar husbandet Solala en morotssoppa som ska serveras vid showens slut. Då och då görs pauser för att bandet ska fyra av ett Håkan Hellström-medley eller Queens Don’t stop me now.

– Det är ju så underbart uppsluppet och gemytligt. Och Jonas var ju en naturbegåvning, skrattar Raija Karlsson som följt Pekkaris kök ända sedan starten på Aftonstjärnan 2012.

Jonas själv hade inte planerat att vara gäst, det var flickvännen som skrev upp honom. När timmen i rampljuset är över är han återigen en helt vanlig elkonsult som tar en nypa luft ute i den regniga oktoberkvällen. Han fnissar lite förläget åt situationen.

– I början var jag ganska nervös, men sen bestämde jag mig för att släppa loss. Det var faktiskt väldigt kul.

På Sesam sitter barnen på en matta på samma nivå som skådespelarna. 2Lång bjuder in publiken att sitta i soffor och på stolar precis där scenen slutar. Åskådarna kommer väldigt nära, och spelar ofta en roll i föreställningarna. 

Publiken på Hagateatern måste promenera över scengolvet för att sätta sig på en av de vadderade, sammetsklädda bänkarna. Skådespelarna står oftast kvar på scenen efter föreställningen, av både praktiska (det finns ingen annan plats att vara på) och sociala (det är roligt med publikkontakt) skäl. 

Är man van vid de stora teatrarnas högtidliga ridåer, bekväma stolar och avstånd mellan parkett och scen kan de små scenerna kännas just … små.

– Jag tror att vissa tycker det är lite läskigt att man ska vara så nära på småteatrarna. Själv tycker jag att just närheten mellan skådespelare, scen och publik är något väldigt härligt, säger Emil Klingvall.

Åsa Gustafsson håller med.

– Det är något av det bästa med att spela på de här små scenerna. Man får ju verkligen kontakt med publiken. Är man van vid Stadsteatern kanske det känns lite ovant, men för mig är det bara positivt, säger hon och tillägger:

– Jag tycker fler borde våga prova att se en frigruppföreställning. Och så tycker jag att vi borde få mer pengar …

Samtidigt medger hon att pengabristen kan ha sina fördelar.

– På Stadsteatern kan man tänka: ’jag vill ha en vajer som går upp i taket och vänder hela scenen upp och ner’. Här får man tänka: ’hur får jag det att kännas som att scenen vänds upp och ner?’. Vill man se fiffiga lösningar ska man komma till oss.

Tillbaka på Sesam. Föreställningen om Rödluvan och den snälla vargen är slut. Treåriga Virda säger inte ett ord, men det märks att det är full aktivitet bakom hennes pannben.

– Vi får se vad som fastnar från den här föreställningen. Nu måste vi nog smälta det lite, ler pappa Torbjörn.

Nasrin kramar Virda.

– Hejdå hjärtat. Vi älskar att ha dig här, säger hon och vinkar när den lilla familjen går.

Teater Sesam har funnits sedan 1987 och sysslar framför allt med dock- och skuggspelsteater kombinerat med musik. Väggarna i lokalen pryds av bilder från föreställningar som har getts genom åren – Vägen till Bolero, Trollflöjten, En midsommarnatts dröm. Trots att föreställningarna rekommenderas för barn och unga är Nasrin inte rädd för att ta sig an vuxna berättelser.

– När jag satte upp Shakespeare ändrade jag inte ens språket, och barnen blev ändå helt uppslukade av berättelsen. För mig finns inte ordet ’barnteater’, däremot finns bra teater.

Trots att det är svårt att få in pengar och få allt att gå runt, säger Nasrin att hon inte skulle kunna eller vilja hålla på med något annat än sin teater. Hon sköter allt – ekonomi, regi, scenbygge, manusförfattande, rekrytering och docktillverkning. För ett par veckor sedan skar hon ett djupt sår i tummen på en cirkelsåg och nu sitter där ett stort bandage.

– Det är lite kämpigt, vi har så mycket jobb kvar till premiären av Don Quijote och här sitter jag och kan inte göra något med högerhanden, suckar hon.

Nasrin nappade genast på idén om Teaterstråket och har ritat teatermaskerna som sitter på spårvagnshållplatserna. Hennes hjärna sprutar fullkomligen av idéer för både Teater Sesam och Göteborgs teaterliv. 

Bland det bästa hon vet är att gå till Operans lilla scen och fantisera om hur en av hennes uppsättningar skulle ta sig uttryck där.

Sedan augusti förra året bokas alla Teaterstråkets föreställningar på stadens gemensamma hemsida Kulturpunkten. Teatercentrum väst, samarbetsorganisationen för de fria teatrarna, har en vision om att i framtiden utveckla bokningssystemet till att omfatta en bar där man på skärmar kan se hela kvällens föreställningsutbud, som i en biograffoajé.

Nasrin har förstås också en idé.

– Jag har tänkt länge att alla fria grupper borde samsas om ett aktuellt ämne och sätta upp varsin föreställning på det temat. Som åskådare kunde man köpa en biljett till alla föreställningarna. Det skulle verkligen visa på de fria gruppernas bredd och locka ny publik till alla teatrarna. Jag är så sugen på att genomföra detta. Tyvärr har jag lite svårt att få tid …

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.