Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

I Josephsons spår. Tiina Rosenberg är professor i teatervetenskap och författare. I Mästerregissören skriver hon om teaterregissören Ludvig Josephson (1832-1899). Bild: Sanna Sjöswärd

Teaterprofil lyfts fram i gediget arbete

Ludvig Josephson var både före och efter sin tid. Tiina Rosenberg skriver om regissören vars syn på teatern står stark än i dag, och hon skildrar ingående 1800-talets antisemitism och framväxande queera subkulturer. Maria Ramnehill har läst.

Bok

Sakprosa

Tiina Rosenberg

Mästerregissören – När Ludvig Josephson tog Europa till Sverige

Atlantis

I boken Mästerregissören vill Tiina Rosenberg lyfta upp en regissör som haft stor inverkan på svensk teater, men tecknar först en detaljerad bild av tidens politiska, sociala och kulturella omvälvningar. Det är minst lika mycket ett porträtt av en tid som en biografi över Ludvig Josephson.

Ludvig Josephson bidrog till man i Sverige började se regissören som teaterns främsta upphovsperson, på bekostnad av skådespelare och dramatiker. Den moderna teaterns utveckling låg på regins områden, menade han, och varje uppsättning skulle präglas av regissörens tolkning och vision. En syn på regi som fortfarande är stark på dagens institutionsteatrar.

Den judiske och homosexuelle dramatikern och regissören Ludvig Josephson föddes 1832 i en omvälvande tid. Han växte upp i en borgerlig familj som värnade om konsten, och var redan som barn förälskad i opera och talteater. Han tillhörde den första generation av svenska judar som tilläts livnära sig på något annat än handel.

På sina ständiga utlandsresor till Paris och Berlin mötte han den queera subkultur som börjat växa fram i mitten av 1800-talet. Han såg all teater han kunde, och det han såg förde han med sig till Sverige med regidebuten på Kungliga teatern i Stockholm 1864.

Till lika delar inspirerad av tysk romantik som av fransk realism var Ludvig Josephson både före och efter sin tid. Teatern skulle visa upp mänsklighetens bästa sida, och han vände sig emot psykologisk realism och naturalismens ansats att skildra livet som det verkligen var. Han ville ha realism i skildringen och idealism i handlingen.

Josephson tog åt sig äran av att ha gjort Ibsen populär i Norge, efter den framgångsrika uppsättningen av Peer Gynt på Christiania Theater i Oslo 1876. Tillbaka i Stockholm etablerade han Strindberg som dramatiker genom att sätta upp Mäster Olof 1881, som refuserats av Kungliga teatern, på Nya teatern.

Josephson fortsatte arbeta med Strindberg fram till att den senares fradgande kvinnohat och antisemitism blev för mycket. Ludvig satte upp Anne Charlotte Leffler men hade själv inte så mycket till övers för samtidens kvinnliga dramatiker: Var livet verkligen var så innehållslöst att de ständigt behövde återvände till samma gamla kvinnofrågor, undrade han.

Det är ett imponerande arbete som Rosenberg har gjort med det digra material av brev, dagböcker, debattartiklar och memoarer i femton band som Ludvig Josephson lämnade efter sig.

Rosenbergs akademiska prosa kontrasterar mot citat där Ludvig Josephsons ömsom självironiska humor och stridbara lynne skymtar fram. Vid Genévesjön skriver han: “Jag fann utsikten så skön, att jag kom på den förmenta tanken att syndiga människor ej voro värda att se den, och ändå satt jag där.”

Valet av ett tematiskt upplägg istället för kronologiskt ska visa hur sexualitet och homosexualitet formade honom, men medverkar också till att Ludvig Josephson blir lite undanskymd och svårare att få grepp om. Först efter halva boken debuterar han som regissör. Rosenberg skildrar noggrant tidens politiska och kulturella utveckling, homosexuell och judisk identitet, genuspanik och antisemitism.

Ludvig Josephson skymtar till en början bara fram ibland, med hjälp av citat ur brev eller memoarer, innan han skyndar vidare och försvinner in i någon av Paris eller Berlins trånga gränder. Som helhet är Mästerregissören lika intressant som porträtt av en tid som av en regissör vars syn på teatern står stark än idag, på gott och ont.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.