Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Josefin Nilsson, sångerska och skådespelerska på en bild från 1998. Bild: Bertil Ericson/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Teatern fortsätter skydda och romantisera våldsamma män

Skådespelaren och författaren Joel Mauricio Isabel Ortiz skriver om teaterns strukturer som fortsätter att skydda och romantisera våldsamma män.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag har med stor sorg sett dokumentären ”Älska mig för den jag är”. Om artisten Josefin Nilsson som misshandlades brutalt både psykiskt och fysiskt av sin dåvarande pojkvän, en skådespelare som fortfarande är verksam på en av Sveriges nationalscener. Josefin dog 2016. Hennes kropp var bruten. Jag vill inte frossa i detaljer kring hennes död men det är nödvändigt att förstå hur vansinnig och verklig teaterns värld kan vara.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Våld i nära relation är en ständigt pågående terror

Jag känner en hopplös vrede inför en kulturbransch och ett samhälle som enbart verkar vara ute efter att hänga ut en enskild förövare, men som vägrar sparka in makthavarnas dörr för att kräva rättvisa.

Ingenting kommer förändras om en skådespelare vars karriär är på upphällning tvingas ”avgå”.

Ett år efter metoo har jag varit på minst två seminarier där branschorganisationer från arbetsgivar- och arbetstagarsidan har stått och varit rörande överens om att sexuella övergrepp är fel. Jaha? Att överhuvudtaget uttrycka den ”subversiva” övertygelsen säger en hel del om hur lite vi faktiskt kommit till roten med problemet. Kanske vågar någon från fackligt håll pipa om ekonomiska villkor, men det får inget vidare gehör.

Inte heller i det allmänna samtalet får frågan om makt plats. Alla vet vad som skapar förtryck. Ingen vill göra något åt det. För att det helt enkelt inte är kostnadseffektivt nog.

Däremot är dramaturgin om onda män och svaga kvinnor förförisk.

Ingenting kommer förändras om en skådespelare vars karriär är på upphällning tvingas ”avgå”. Branschens makthavare, chefer, producenter, regissörer (till viss del) och kritiker fortsätter ge utrymme åt grabbarna. Machogeniet säljer biljetter.

Än i dag ser jag skådespelande unga män få svänga sig lite hur som helst. Jag ser mina kollegor bli förföljda och trakasserade av våldsamma unga idioter (som hålls om ryggen även av feminister med makt i branschen). Jag kan vittna om mina egna erfarenheter av övergrepp på teatrar.

LÄS MER: Josefin Nilssons ex om misshandelsdomen

Men inget av det här spelar någon roll längre, vem som gjort vad, vem som utsatts av vem. Att alla vittnesmål har varit förgäves. Metoo-hösten 2017 skulle ha varit ett vrål. Men kanske uteslöt vrålet så många röster som drabbas av branschens maktordningar att skriket kvävdes. I tystnaden står teatercheferna och nickar i takt med sina jävla policydokument. Vi har misslyckats med att förändra branschens maktförhållanden, vi har misslyckats med revolutionen.

Jag tänder ändå ljus för Josefin. Och för alla andra som henne. Då och nu.

Låt teatern brinna.

Joel Mauricio Isabel Ortiz är författare, skådespelare och regissör som just nu spelar på Unga Klara i Stockholm. 2020 regisserar Ortiz den egna pjäsen "Den svenska sonen" på Riksteatern.