Det finns lite olika sätt att besvara en replik som fullkomligt ångar av fenomenet män-förklarar-saker-för-mig. Jag väljer det minst konfrontativa eftersom jag i denna fråga väldigt gärna hade velat ha fel, jag hade verkligen gärna sett att filmerna om Utøya hade politisk kontext, jag hade gärna velat att det politiska fanns i blodomloppet snarare än i förtexten eller i en replik från en medskapare till en av filmerna. Men så är det ju inte.
LÄS MER:Filmerna om Utøya blir obegripliga utan politiken
”Det som filmerna om Utøya så tydligt lyfter fram är risken för nya fascistiska terrorattentat” skriver Gunnar Bergdahl och jag kan inte se detta alls, inte ens otydligt, och då är mina ögon öppna, välvilliga och politiska. Det Bergdahl gör är snarare att tydliggöra min poäng. Hans text är en korrekt analys av vår samtid. Den anas i förtexten till Rekonstruktion Utøya men det är inte en del av filmen.
Att vara 16 år, vara medlem i Arbetarpartiets ungdomsförbund, att åka en hel vecka på ett politiskt läger, det är att sätta politiken i centrum, i hjärtat. En vecka är för en sextonåring ett slags evighet. Att välja ett politiskt läger när det finns tusen andra val att göra en sommar då man lever livet som om varje dag vore den sista, det är att göra ett livsavgörande val. Det är inte att vara 42 år och åka en vecka till Egypten och hamna i ett terrordåd.
LÄS MER:Filmerna om Utøya blir obegripliga utan politiken
Och det är väl där någonstans i oviljan att möta terroristens blick, att undvika att ge honom en kropp som problemet ligger, till skillnad från den jihadistiske terroristen vars ansikte ständigt förföljer oss.
Jag har aldrig varit så säker på alla politiska frågor som när jag var 17. Var det barnsligt och lite överdrivet? Ja det skulle jag säga i dag. Men jag skulle också försvara denna ungdomliga rätt och kräva att den tas på allvar. För det är på allvar. Annars hade inte Breivik, inte Pinochet, inte Assad med sådan kraft velat mörda unga.
