Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Malin Lindroth: Ta Dylans tystnad på största allvar

Malin Lindroth tycker att vi ska inspireras av Bob Dylan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Poeters tystnad är sällan ett ämne på kultursidor, särskilt inte så här års. Med sex veckor kvar till Nobeldagen borde vi ha fullt upp med textanalyser och krönikor om hur Dylans ord kom att förändra våra liv. Men i år är inget vanligt år. Litteraturpristagaren har varken sagt tack eller nej tack till priset och plötsligt är Dylans tystnad ett hetare kultursides-ämne än hans ord. Varför detta tigande? Är det någon sorts maktspel, en Hugo Rask-fason? Bör vi rannsaka vår evenemangskåta hållning och låta barden skapa konst i fred? Eller – ska man, med Svenska Akademiens ledamot Per Wästberg, avskriva  

Dylan som en särdeles oartig, arrogant typ? För egen del tro tror jag – eller rättare sagt, jag hoppas och fantiserar om – att Dylans tystnad är mer av en pedagogisk sort. Vore det inte ganska underbart? Om Dylan försöker uppfostra oss finns det helt klart fog för det.  
Att tystnaden kommer upp på agendan sker ju inte en dag för tidigt. Faktum är att den sortens tystnad som Dylan nu ägnar sig åt är samma sorts tystnad som är verksam i kulturvärlden hela tiden. Vem svarar vem? I den värld som jag tänkt på som min i trettio år är den frågan mer vardag än undantag.  

I vanliga fall finns en urstark allians mellan ikoniserade konstnärer och de som sitter på resurserna, må det vara kulturellt kapital eller reda stålar. Att vara en levande ikon är att verka i ett vattentätt bekräftelsesystem, i symbios med de som ikoniserar. Vem kommer att beredas plats för sina sjukdomar i kulturbilagan? Och vems hetsätning av falukorv blir en förnedrande rubrik i Hänt i veckan? Vem kommer att iscensätta en mördande konventionell barndomsdröm på en stor, statligt understödd scen? Vems barndomsdröm kommer att fastna i skräpfiltret? Den oskrivna lagen om vem som svarar vem blir kittet som håller hierarkierna intakta.

Systemet är så inarbetat att det i vanliga fall hålls igång helt obemärkt. Det fina med  Dylans tystnad är hur den skakar detta förgivettagna i grunden. När tystnaden riktas åt fel håll bryts alla oskrivna regler om hur auktoriteter bör bete sig i relation till dem som sitter på resurserna. Att Per Wästberg överreagera så till den milda grad att ständiga sekreteraren Sara Danius nu läxar upp honom offentligt är följdriktigt. Ett hierarkiskt system skakas i grunden, kittet lossar och vem vet vad som kan hända då.  

"Ge konstnären lite mer cred"

I en stort uppslagen artikel i Aftonbladet argumenterar Ulf Lundell för Dylans rätt att vara i fred. Det är så man gör för att behålla nivå och någorlunda sinnesro i en hård, galen bransch. Själv tycker jag att vi ska ge konstnären lite mer cred än så. Hellre än att avskriva honom som en härjad  gammal excentrisk idol, tycker jag att vi ska ta Dylans hierarkiupplösande tystnad på största allvar. Avlyssna den noga, inspireras av den, göra det till vår. For the times they are – a- changin’.