Björn Werner
Björn Werner Bild: Jenny Ingemarsson

Tågresandet är bara en fluga

Tågtrafiken måste sluta vara ett 80-talslajv och börja fungera på riktigt skriver GP:s kulturchef Björn Werner, som inte tror att det dåliga klimatsamvetet kommer att trumfa hur krävande det är att åka tåg till kontinenten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag är inte mycket för att leva klimatsmart. Även om jag minimerar min klimatpåverkan innebär min blotta existens som västerländsk människa ändå en akut överkonsumtion av jordens resurser, brukar jag tänka som ett tröstande mantra till mig själv när jag fräser fram i flygplan med två stora biffar i magen.

Däremot är jag ganska snål. Och som en händelse har det för snåla människor blivit allt svårare att ta sig från Landvetter flygplats till ungefär någonstans alls, möjligen undantaget Mallis. Tåg däremot, det kostar inte så fasligt. Alltså har jag under våren, precis som en stegrande skara mer klimatsmarta medmänniskor i sommar kommer göra, börjat åka tåg till kontinenten. Och en sak är i vart fall säker. Om det bara är klimatet som är drivkraften tror jag tågåkningen bara är en fluga.

ANNONS

LÄS MER:De som lämnat bör vända åter

Förutsatt att man alls lyckas planera sin resa genom en rad olika tågbolag och därefter tajma avgångarna rätt, en hel liten vetenskap i sig, kommer den som ger sig ut i tågtrafiken att mötas av en rå verklighet långt från olika idylliska klimatsmarta drömmar. För den är något helt annat än Orientexpressen eller futuristiska snabbtåg.

Årtionden av resenärers totala ointresse för interkontinentalt tågresande och politikers ännu större ointresse av att knyta ihop kontinenten med räls och tåg har lämnat efter sig ett vakuum som fyllts med, ja. Vadå? Ni minns kanske de gamla liggvagnarna som långsamt släpade sig fram genom Sverige någon gång på raketostens tid? Sluta minnas. Den som vill sova sig ner till kontinenten möts i dag av precis samma vagnar. Fast ännu mer nötta av tidens tand. Och den som råkat glömma bort att Sverige faktiskt är en avlägsen avkrok, avskuren från resten av Europa av ett stort innanhav kommer att bli bryskt påminda när de tvingas upp på däck för att dricka Tuborg Grön och äta salta pingviner på en färja mer färglös än Roy Anderssons mest deprimerande scenerier. Allt medan städer med nattsvarta namn som Sassnitz eller Trelleborg tornar upp sig i fjärran.

ANNONS

Jag säger nu inte att detta bara är dåligt. Det är bara det att det är ett resande som inte rimmar speciellt väl med 2010-talet, där vi vant oss att se på resan som ett snabbt störningsmoment man kan dränka med blicken sänkt i en Ipad och en öl som stöd. En syn på resande som jag helt delar. Det fortfarande enormt tidskrävande tågresandet gör i stället resan på ett obehagligt sätt till just en resa. Du tvingas ha det trevligt ihop med dina medresenärer vare sig du vill det eller inte. Syskongrupper på weekend. Syjuntor som bjuder på rödvin. Fulla bordershopskåningar som spelar kort. Timslångt stirrande ut på gråa landskap. Mobiltelefoner utan täckning. Jag vill ärligt talat mest bara vara framme.

Till hösten öppnar en ny, billig direktlinje med flyg till Berlin igen. Jag kommer att sitta på den. Och det kommer du också att göra, tills tågtrafiken slutar vara ett 80-talslajv och börjar fungera på riktigt.

ANNONS