Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

GP:s Johan Lindqvist tror på Anna Bergendahl och Nano ikväll. Men inte nödvändigtvis på deras låtar.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tänk vad praktiskt med samma upphovsmakare till alla låtar

Thomas G:son är schlagerns motsvarighet till den klassiska, schweiziska armékniven. Man kan ha honom till vad som helst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ärligt talat. Om Melodifestivalen verkligen handlade om låtarna, så som det sägs oss, skulle de väl vara avsevärt bättre? Vem skickar liksom in sin svagaste Pokémon när det är dags för fajt?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så det kan ju inte handla om det. Att bästa låten ska vinna. Den bluffen har vi alla synat för länge sedan. Musiken är mest på plats som en anledning att få sätta upp ett nummer, presentera ett trolleritrick, breaka en artist och kanske berätta en historia.

Låtarna betyder inte någonting och är fullständigt utbytbara.

Det är därför låtarna är så olika. Eftersom de inte betyder någonting och är fullständigt utbytbara. De är olika för att man behöver varierade verktyg även för att snickra en försåtlig fasad. De är på plats för att man behöver olika sorters pitchar för att berätta en story. Och framförallt för att de sju låtarna, eller artisternas hisspresentationer om man ska prata pr-prosa, inte ska skymma varandra. Två ska till final, men alla ska vara vinnare.

Därför blir det också praktiskt att i princip ha samma upphovsmakare till alla låtarna. Då har man ju så att säga full koll på helheten. I Göteborg är sex av sju bidrag skrivna av Thomas G:son eller paret Linnea & Joy Deb. Två av bidragen, Nanos och Mohombis, har både G:son och Linnea Deb som låtskrivare. Det är bara Arja Saijonmaas låt som avviker.

När Karin Gunnarsson, med bakgrund på P3, plockades in i Melodifestivalens ledning var det med uppdraget att förnya musiken. Hon lyckades bra med Benjamin Ingrosso, hans låt var ett undantag, vinnarlåten är trots allt ofta det. Det sägs dessutom i branschen att Gunnarsson ansträngt sig för att få in nytt syre i låtskrivarleden.

Men. Faktum kvarstår. Sju av åtta bidrag. Thomas G:son. Och paret Deb.

Just Thomas G:son är ett unikum i sammanhanget. Han vann Melodifestivalen redan 2001 med "Lyssna till ditt hjärta" och har sedan dess ett minst sagt imponerande facit. Men det är egentligen inte det att han vann igen med "Evighet" och "Euphoria" som är det allra märkvärdigaste. Det som fascinerar med G:son, en gång gitarrist i hårdrocksbandet Masquarade, är mängden låtar han tävlat med. Och hur olika de är.

Alla gillar en comeback kid

Thomas G:son är som en extrem variant av en sådan där leksakssynt där man trycka på olika knappar för "rock", "pop", "bossa", "vals" och så vidare. Eller kanske schlagerns motsvarighet till den klassiska, schweiziska armékniven. Man kan ha honom till vad som helst.

Anna Bergendahl framför sitt bidrag Ashes To Ashes under de första repetitionerna inför den första deltävlingen av Melodifestivalen 2019 i Scandinavium i Göteborg.. Bild: Jessica Gow/TT

G:son sätter sig i studion och ut kommer musik för varje upptänkligt behov. Det är uppenbarligen en talang som få kan matcha. Annars skulle han inte vara så dominant i Melodifestivalen. Därmed sagt att låtarna är bra? Nej, bara ibland. Men de är allihop ytterst funktionella. Och de går hand i hand med Melodifestivalens idé om att göra "bra tv".

Så alla ska alltså vinna ikväll. Men vilka går till final? Jag gissar på Anna Bergendahl, nej just det, inte för låten. Utan för att alla gillar en comeback kid. Och så Nano. Definitivt inte tack vare låten. Men, som sagt, alla gillar en comeback kid. Och han har sin son med sig på scenen. Ett lika enkelt som effektivt knep.

Men, visst hoppas man ändå lite på Arja Saijonmaa? Bara för att.

Nano deltar i den första deltävlingen av Melodifestivalen 2019 i Scandinavium i Göteborg.. Bild: Jessica Gow/TT