Utöver sportsammanhang är det få andra samhällsområden där den individuella prestationen har en så upphöjd ställning som inom den svenska grundskolan. Även inom konsten och akademin, som vanligtvis förknippas med ensamarbete och geniideal, erkänns influenser och traditioner. Men för nästan alla tolv- och trettonåringar, i och med att de första betygen sätts, råder förväntan om individuell progression.
Man kan därför förstå varför skolfusket som uppdagats de senaste veckorna upprör många. Både Sanna Samuelsson (GP, 11/5) och Jenny Maria Nilsson (Aftonbladet kultur, 12/5) framhåller hur vårt samhälle odlar en fuskmentalitet och skapat en ”generation fusk”. Medan Samuelsson kontextualiserar skolfusket mer generellt belyser Nilsson, med rätta, en systemkritik av marknadsskolans effekter. Hos båda läser jag dock in en moraliserande underton om hur fel det är att fuska. Själv vill jag snarare peka på hur skolan bäddat för sitt eget fördärv.
Utöver den hyperindividualiserade arbetsformen är det få andra samhällsområden än svensk grundskola som på samma gång är lagpliktigt obligatoriska och sorterande. Betygen som de fuskande eleverna tar sikte på är medlet för behörighet och konkurrens om utbildningsplatser vid gymnasiet – klarar du inte kraven åker du ut.
När jag för min avhandling i socialt arbete ”Skola för lönsamhet” gjorde fältarbete på två grundskolor – en kommunal förortskola och en centralt belägen koncernägd friskola i Göteborg – var jag ofta vittne till fusk. Som en elev sa när han svarade på frågan om det fuskas regelbundet: ”jaa, det är ofta faktiskt, alla fuskar, det finns inget prov där man inte fuskar”.
När jag frågar några av klasskamraterna hur det kommer sig att de fuskar får jag svaret: ”jag hatar fusk i allmänhet, men om jag verkligen försökt och det verkligen inte går, då är mitt enda alternativ att fuska.” Eleverna beskrev ett arbetstempo som är för högt och en oförmåga från skolorna att ta hänsyn till deras varierade förutsättningar och behov. Många saknade en meningsfull dialog med sina lärare, vilket skapade ängslighet och oro.
Sedan 1990-talet har den svenska grundskolan genomgått en rad systemförändringar. Decentralisering i form av kommunalisering och fristående aktörer som konkurrerar på en skolmarknad tillsammans med de kommunala skolorna har gjort att staten måste kontrollera att det som sker i klassrummen runt om i landet faktiskt uppfyller den statliga läroplanen och skollagen. Denna mål- och resultatstyrning har i sin tur påverkat betygsutformningen liksom den ökade tendensen att mäta elever och skolor (såsom fler nationella prov, fler internationella mätningar, fler betygssteg och kriterier samt inrättandet av en granskande Skolinspektion).
Mot bakgrund av detta har betygen alltmer gjorts synonyma med ”kvalitet” i verksamheterna och de har också blivit hårdvaluta i skolkonkurrensen. Medan den kommunala skolan skulle rapportera elevers betygsutveckling högre upp till förvaltningen varje kvartal, skulle den fristående skolan göra detsamma inför koncernledningen. När det mellanmänskliga mötet ska översättas till siffrornas logik får det professionella omdömet och hantverket stå tillbaka. När matriser går före dialog, som Jonna Bornemark visar i boken ”Det omätbaras renässans”.
En sådan övertro till betygen bidrar till en reducerad kunskapssyn och det skickar ett tydligt budskap till eleverna om vad som är överordnat i skolvardagen. Som ytterligare en elev sa: ”Alltså vi måste fuska för att klara oss… nuförtiden är betyg viktigare än att lära dig, det är bara så.”
I resultatstyrningens skola där effektiv genomströmning och lönsamhet prioriteras högst, övergår lärarens kunskapsförmedling till att bli kriterieförmedling. I stort sett varje lärarledd lektion som jag observerade präglades av samtal om betyg, där läraren gick igenom de olika betygsstegen i relation till konkreta skoluppgifter (och vi frågar oss varför lärares yrkesstatus är så låg i dag).
I en sådan kunskapsfientlig skola – som tar plats i en alltmer segregerande omvärld där möjligheten att åka ut ur systemet ligger närmare till hands – blir steget till att fuska inte så långt.
Eleverna vågade från sin sida inte visa sig ”okunniga” genom att ställa frågor om kunskapsinnehållet men däremot hade de inga problem med att fråga om vad som krävdes för att få ett visst betyg eller vad som kommer på provet. Det synliggör hur begränsad den pedagogiska miljön är för såväl elever som lärare.
I en sådan kunskapsfientlig skola – som tar plats i en alltmer segregerande omvärld där möjligheten att åka ut ur systemet ligger närmare till hands – blir steget till att fuska inte så långt.
Vad som dock är intressant med fusk är att det ofta sker kollektivt. Det sker genom att elever går samman och hjälper varandra. Någon läcker svaren till resten av klassen, en annan sitter med mobilen i knät och får sms från någon som redan är klar, en tredje kastar en lapp, ytterligare några viskar eller mimar svaren när läraren inte ser.
På så vis kan fusket förstås som en motståndshandling mot skolans lärandeformer, eller åtminstone som en olydnad gentemot institutionella krav och förväntningar om individuell bedömning. Fusket kräver list och slughet; en praktisk kunskapsform – metis – som bygger på genomskådande och läran om hur systemet funkar. Detta belyser filosofen Mani Shutzberg i relation till hur läkare överlistar Försäkringskassan när de skriver sjukintyg i en tid då arbetslinjen försöker sätta sig över det professionell medicinska omdömet.
Vad gäller lärandeaspekten och utbildningens innehåll är fusket desto mer konformt. I sin kontext är det en hyperpragmatisk strategi och bör ses som ett uttryck för avsaknaden av tid och meningsfullt lärande i skolan. För det går faktiskt att utforma prov och bedömningstillfällen på sådana sätt att det inte går att fuska och som är pedagogiskt givande på samma gång – men då krävs det tidsmässiga resurser för lärarna. Inte snabbrättade 1, X, 2-frågor eller stressat letande av centrala begrepp vid rättning av provsvar. Tidigare studier har visat att elevers motivation – som kan stimuleras antingen genom att de finner uppgifterna intressanta eller att de förknippar prestationen med stolthet – kan motverka fusket.
Samtidigt hävdar forskaren Ronny Högberg att det går att ifrågasätta idén om huruvida fusket överhuvudtaget skadar lärandet, ”argumentet om att fusk kommer ha en negativ effekt på ditt lärande är ett normativt påstående om vad som är värt att lära sig när man är i skolan och om vad lärande är”, skriver Högberg (i min översättning).
Varför elevers fusk provocerar är för att det likt en pengatvätt undergräver betygens privategendomsliga karaktär
Varför elevers fusk provocerar är för att det likt en pengatvätt undergräver betygens privategendomsliga karaktär och ekvivalenta värde. Återigen krossas fantasin om meritokrati som sorterande ideologi – en som belönar den ”kunniga” och lämnar den som inte kan åt sitt öde.
Men tänk om det aldrig fanns något rättvist sätt att mäta kunskap på från första början? Tänk om hela idén om att översätta en kvalitativ process till en kvantifierbar bokstav bara varit det största skolflummet hela tiden? En pseudo-kvantitet, som Sven-Eric Liedman kallar betygen i ”Hets! En bok om skolan”.
Elevernas fusk, precis som betygsinflationen (som ju är skolors sätt att fuska), är båda uttryck för ett system som undergräver sig självt. Det är ett system om bär på sin inre upplösning.
Vi kan välja att se detta som ett tillfälle att våga se på lärande och kunskap på nya sätt. Eller så kan vi fortsätta med desperata försök att kontrollera och hämma lärares professionella omdömen och elevers bildningslust.
Oavsett vad vi väljer så står en sak säker: överklassens barn på Campus Manilla kommer inte att lida av den eventuella avsaknaden av skolkunskaper, eftersom deras sociala, ekonomiska och kulturella kapital öppnar alla dörrar för dem ändå.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Babbel, pladder – och ett jävla tjôt
LÄS MER:Det har blivit ”smart” att fuska
LÄS MER:Recension: ”Horisonten finns alltid kvar – Om det bortglömda omdömet” av Jonna Bornemark
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
