Nu vevas stildebatten igen. Gammalt och vackert ställs mot nytt och fult i en helt onödig motsättning. SOM-institutet äventyrar sitt välförtjänt goda rykte genom att genomföra och torgföra en nonsens-undersökning om göteborgarnas kollektiva arkitekturuppfattning, utformad på ett sätt som gör det svårt att tolka resultatet på något meningsfullt vis.
LÄS MER:Arkitekterna verkar tro att hus är tvådimensionella
Att 64 procent av göteborgarna uppges ställa sig positiva till förslaget att ”Nya hus bör i högre utsträckning byggas i klassisk stil, till exempel med fasader i sten, tegel och trä” säger nämligen ingenting.
Pantheon i Rom (ca år 100 e.Kr.) är byggt i betong, och restaurang Trägårn i Göteborg (öppnad 1998) har en fasad helt i trä. Med SOM-institutets terminologi är Pantheon inte klassiskt, medan Trägårn, med sin oblygt modernistiska skärmfasad, uppfyller deras definition av klassisk stil. Exakt vad är det vi diskuterar? Om politikerna i Göteborg på allvar känner omsorg om hus byggda i ”klassisk stil” har jag ett enkelt förslag: sluta riv! De bästa husen i klassisk stil finns redan, och dem borde vi vara väldigt rädda om.
LÄS MER:Staden är ingen plats för individualister
Rivning, precis som nybyggnation, är en lovpliktig verksamhet. I Göteborgs kommun finns ett utförligt och gediget bevarandeprogram i tre volymer, som beskriver kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg, från stadens grundläggning fram till 1975.
Men samtidigt pågår, ganska okommenterat och helt politiskt sanktionerat, nya rivningar i synnerligen känsliga miljöer.
Det finns idag en kollektiv upprördhet över de omfattande rivningarna på 1960- och 70-talet, där gamla stadsmiljöer försvann och ersattes med nybyggnation, av varierande kvalitet. Jag tolkar den nya stildebatten som en del av den upprördheten. Men samtidigt pågår, ganska okommenterat och helt politiskt sanktionerat, nya rivningar i synnerligen känsliga miljöer.
- Längs Friggagatan rev man för lite drygt tio år sedan Göteborgs finaste exempel på ”stadsfunkis”, en unik gatusträckning med fastigheter från funktionalismens barndom, och ersatte dem med avsevärt högre byggnader i ”nyfunkis”, för att anknyta till områdets historia. Som man just rivit bort.
- Innanför Vallgraven, i det historiska Göteborgs absoluta hjärta, river man nu mellan Kungsgatan och Vallgatan för att höja exploateringen genom att pumpa upp volymerna inne i kvarteren.
- I Västra Nordstan är en av Göteborgs sista bevarade gårdsbildningar från 1700-talet nu hotad. Där vill man riva och, som en obehagligt falsk gest av respekt, återanvända det gamla teglet när man bygger nytt och högre.
- Vid Järntorget river man kvarteret Röda Bryggan, de första kvarten utanför Vallgraven när befästningarna försvann, och bygger nytt, tre gånger högre, ”i en gestaltning som tar det historiska in i framtiden” enligt en av exploatörerna. Faktum är att man tog historien ända in himlen, genom rivningarna. Ett gammalt hus bevaras, mot Vallgraven, och kommer att stå som en halvt utslagen glugg i den nya tandraden.
På 840 meter får man en pedagogisk årsredovisning av stilar och epoker. Men här finns inga pastischer, inga imitationer, inga hus som försöker se äldre ut än vad de faktiskt är.
För den som vill och orkar: ta en tjugo minuters promenad från Kungsportsplatsen längs Kungsportsavenyn upp till Götaplatsen, och titta på hur husen där står sida vid sida, årsring efter årsring.
Här bakom finns de engelska radhusen från 1870-talet, de magnifika privatpalatsen från sent 1800-tal, stiliga vitputsade funkishus, Helge Zimdahls supercoola etagelägenheter från 1960 (om James Bond bott på Avenyn hade bott på nummer 23), folkhemsbyggandet i gult tegel längs övre delen av gatan, Götaplatsens kulturinstitutioner, stadsbibliotekets 60-tals tegellåda med sin djärva samtida omgestaltning och de senaste årens uppgradering av några av de halvgamla fastigheterna.
På 840 meter får man en pedagogisk årsredovisning av stilar och epoker. Men här finns inga pastischer, inga imitationer, inga hus som försöker se äldre ut än vad de faktiskt är. Respektfullt står de i sitt sammanhang och berättar sin historia. Jag tycker att det är ganska vackert.
LÄS MER:Mer mys i stadsplaneringen
Arkitekturstil är för mig det minst viktiga när vi talar om det nya samhällsbyggandet. Älska gärna gamla hus, och låt oss gemensamt kämpa för att bevara allt som kan bevaras. Men låt oss också, gemensamt, ta oss an de utmaningar vi står inför idag, och låt alla goda krafter samlas för att det nya vi bygger ska få bestående värden för kommande generationer. Är då verkligen stilfrågan den mest angelägna att börja med?
Kaj Granath, arkitekt, gästforskare, Chalmers, Centrum för boendets arkitektur
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
