Stephen Langridges svar (4/12) på min artikel om Göteborgsoperans Wagnersatsning är klädsamt ödmjukt när det gäller bristen på balans mellan kvinnliga och manliga tonsättare i hans, och andras, operahus. Visst är operans insatser en bra början, även om operan Fritiofs saga som nämns i artikeln knappt ens kan räknas då det handlar om ett konsertant framförande en enda kväll. Nog hade kompositören Elfrida Andrée och Selma Lagerlöf förtjänat bättre än att agera kvinnliga alibin på Internationella kvinnodagen – det är ju ändå en nobelpristagare som skrivit libretto. Men det som är mest synd är att Langridge inte tar chansen att föra diskussionen på en mer principiell nivå.
LÄS MER:Wagner står inte i vägen för kvinnliga tonsättare
Argumenten som upprepas är att Wagners operor har så ”eviga” teman, att hans musik är en ”fantastisk resa”. Dessutom säljer Wagner bra med biljetter och det är ju trevligt! Att Wagner, liksom ett antal tonsättarkollegor, hade åsikter ingen vettig människa vill ta i med tång – det har vi diskuterat så länge nu, kan vi inte bara släppa det och njuta?
Men Langridge svarar fortfarande inte på varför. Han försöker varken precisera eller ifrågasätta detta ”eviga” och ”fantastiska” man talar om när det gäller Wagner. Är det av rädsla för att Wagners verk då ska tona fram som lite av ett luftslott?
Det behöver inte bli så. Kanske kommer det visa sig att det är Wagner och kompani vi spelar ända in i Götterdämmerung. Men vi måste få plocka isär delarna först och syna dem från olika håll – tänka några varv till och inte spela dem bara för att. Det gäller för övrigt Fritiofs saga också.
LÄS MER:Rhenguldet tornar fram som luftslott
För det är ju så att man föds inte till geni, man tilldelas titeln. Och inte nödvändigtvis för att man förtjänar det utan för att tillräckligt många i en viss maktposition tycker det. Kan det vara så att Wagner och hans kollegor spelats så mycket och så länge att vi alla har... vant oss?
Jag är inte på något sätt först med att ställa de här frågorna. De har ställts på våra universitet och på kulturinstitutioner som teatrar och museer i många år nu. Det konstiga är bara att det ska ta så lång tid innan det börjar märkas inom konstmusiken.
