I SVT:s nya program ”Våra barns hemliga liv” grottar SVT ner sig i vad som händer när barn, okända för varandra, föses samman i ett Big Brother-hus, maskerat till förskola. Här kastas barnen in i uppdrag och tävlingar. Från ett kontrollrum övervakar experterna Malin Bergström och Lars Klintwall. De kommenterar och förklarar tårarna, raseriutbrotten, förvirringen och de enstaka glädjetjut som deras arrangemang leder till.
Kritiken har inte låtit vänta på sig. Gunilla Brodrej vänder sig i Expressen (2/11) mot hur barnen decimeras till objekt för en tv-lek med oklara spelregler. En skara forskare ifrågasätter i DN (2/11) de klart integritetskränkande elementen i upplägget. När jag ser programmet, fäster jag mig vid hur dramaturgi och rollsättning därutöver exponerar en degradering av lärarrollen. I ”Våra barns hemliga liv”, liksom i den riktiga skolan, har denna manöver skett under förevändningen att ungar är mer kompetenta än vad vi tror och att barn lämnade till sig själva, bättre lär och övar sin sociala intelligens.
I programmet har vuxenvärlden ställt allt på ända i ett sammanhang som de små trodde sig bekanta med. Barnen ”ska lära känna varandra genom en rad situationer som de inte stöter på i sina vanliga förskolor.” Lärarna i gruppen beordras ”ta ett steg tillbaka” och ”inte lösa situationen”. De fräcka tv-bilderna kommer i krocken mellan vad barnen lärt sig är rimligt att förvänta av en vuxen kontra lärarnas passivitet i denna skruvade version av förskola. Lars Klintwall blir glittrande glad över sina lyckade experiment. ”Varför har de så här dumma tävlingar?” frågar sig samtidigt sexårige Gunnar. Det undrar sannerligen jag med.
Den romantiska föreställningen om det kompetenta barnet har i Sverige parats med en konstruktivistisk syn på kunskap och lärande.
Jag frågar mig också vad lärarna tänker om arrangemangen på denna tv-förskola som är i tipptopp-skick och rymmer dinglande paket i träden, godisautomater och elbil. Ganska långt från den vardag som många förskollärare lever i med besparingar och ständigt växande barngrupper. Men medan Big Brother-förskolans utrustning och resurser knappast speglar verkligheten, är den tystade läraren typisk. Deras berättelser får stå tillbaka, som så många gånger förr. Och nog finns det en koppling mellan lärarna som statister och programmets ”clou”, detta att uppvärdera ”barnets kompetens”.
Den romantiska föreställningen om det kompetenta barnet har i Sverige parats med en konstruktivistisk syn på kunskap och lärande. I skolpolitik och styrdokument har denna mix demonterat mycket av det som tidigare fick den svenska skolan att inte bara rulla, utan leverera i toppklass. I den nya sköna skolvärlden behövdes ingen gammaldags lärare som håller ordning. Barnen, eller eleverna, skulle klara skivan själva. När denna villfarelse upphöjdes till rättesnöre opponerade lärarkåren, men ingen lyssnade då heller.
Samma synsätt ligger som bottenplatta för experimenten i ”Våra barns hemliga liv”. Det heter att läraren ska ta ett steg tillbaka eftersom det kompetenta barnet kan hantera konflikter själv. De vuxnas inblandning förutan, kan barnet bättre utveckla eller hitta strategier för problemlösning. Barnet ses som naturligt supersocial, välvillig och läraktig. Hon har det mesta inom sig; det handlar bara om att skapa gynnsamma förutsättningar för att allt det goda självmant ska pysa ut. En vuxen som lägger sig i, stör. Det är ett tänkande som på många sätt saboterat för den lärare som i kraft av sitt kunnande vill instruera och vägleda och som av erfarenhet vet att detta fungerar.
Föräldrarna tillskriver sina ungar epitet som ”dålig förlorare”, ”dominant” och ”king”.
Synsättet har också via föräldraguider banat väg för ett föräldraskap, där den vuxne inte längre ser det som sin givna roll att lära barnet navigera rätt i knepiga, men vardagliga, sociala situationer av orättvisor eller bråk. Kliv åt sidan istället. Föräldrarna tillskriver sina ungar epitet som ”dålig förlorare”, ”dominant” och ”king”. Ansvaret att vidga barnets repertoar och träna empatiförmågan smygs över på det sammanhang som skolan utgör. Det är ett digert pensum för en lärare som samtidigt uppmanas stå tillbaka och se barnets inneboende kompetens.
Program som kunnigt problematiserar skolan, fostran och undervisning är en bristvara. Hur de tankegångar som experterna i ”Våra barns hemliga liv” stundom upprepar kunde få så stadigt fäste i politik, lärarutbildning och på Skolverket, vore något för SVT att lägga krut och skattemedel på att granska, och då placera läraren, utan vare sig munkavle och bakbundna händer, i centrum. Låt barnen slippa fler dumma experiment.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
