Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

SVT:s Salongen är totalt obegriplig

"Det går inte att begripa hur idén har kunnat lämna skissbordet så tidigt. Jag antar att det gjordes i panik, pådrivet av ett krav om att nå en ung publik", skriver Emanuel Karlsten om SVT:s realityserie Salongen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Just nu sänds en realityserie från Göteborg på SVT som heter Salongen. Du känner inte igen det? Nej, men det är bara första problemet. Det andra och större problemet är att vi som tittat på det inte förstår någonting. Det är ett obegripligt oengagerande programkoncept. Bokstavligen som att se hårfärg torka. Och det sorgligaste är att det är konstruerat i tron att “det här vill ungdomar ha”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tre timmar om dagen sänder SVT live från en uppbyggd salong i centrala Göteborg. Åtta unga frisörer “tävlar” vem som är bäst, men själva direktsändningen ska mer vara “ett fönster där unga får plats att prata om precis vad de vill”, förklarades det inför lanseringen. Eller som programledaren Andreas Wijk beskrev det: “Som att lyssna på åtta olika podcasts samtidigt”. Men - vilket alla som besökt en frisörsalong någon gång vet - det första samtalet med en ny frisör är en social skärseld. Att själv genomlida ett sådant samtal är jobbigt nog, men att sedan tro att andras sådana samtal blir bra tv?

LÄS MER: Emanuel Karlsten: Vad firas ens?

Programledaren Andreas Wijk, förresten, är en svensk influencer från Göteborg med 180 000 följare på Instagram. Han har länge kategoriserats som Sveriges största manliga modebloggare och gör en hyfsad programledardebut, men har inför programmet varit öppen med att han har liten relation eller intresse av frisöryrket. Det märks. Jag antar att hans närvaro ändå är ett sätt att signalera ungdom och fräschör. Hjälpa SVT rida på hajpen kring influencers. Vilket inte räcker långt i Wijks fall och mest bidrar till förvirringen. Vill Salongen vara bred eller smal? Både och, gissar jag SVT skulle svara och det är väl problemet. Grundanalysen är helt fel, allt skaver.

LÄS MER: Stockholm har inte monopol på innovation

Inför programmet har SVT förklarat att man vill lyfta ett yrkeskunnande, ungefär som Kockarnas kamp gjort med kockyrket. Men skillnaden är att alla lagar mat åtminstone en gång om dagen. Ingen klipper sig själv någonsin. Och vi som sitter i en frisörstol gör det max en gång i månaden? Vi har därför ingen självklar relation till hantverket, det är ett nödvändigt ont vi köper oss fria från. Och ja, visst, det finns en social aspekt i klippandet, men den bygger på en relation jag har med just min frisör. Inte frisörer i allmänhet?

Såklart finns andra yrken vi inte gör till vardags som lyckats bli bra tv. Tatuerare till exempel. Men där finns något kittlande i att det som ristas in på huden är för evigt. Varje tatuering bär på en livshistoria. Men en ny frisyr? Det är som att handla på Ica.

Och då har vi inte ens nämnt tv-produktionen. Programmet filmas till synes utan rörliga kameror, utan istället fast uppsatta kameror, ibland bakom speglar i Big brother-anda. Det skapar en könlös, platt produktion. Reality-känsla - utan ett enda drag av reality. För det här är en snäll produktion. Trots tävlingsmoment är det ingen som röstas ut, inga intriger, inga konflikter. Vi ska ju lyfta frisöryrket!

LÄS MER: Karlsten: Vilka idioter som går på det där

Det går inte att begripa hur idén har kunnat lämna skissbordet så tidigt. Jag antar att det gjordes i panik, pådrivet av ett krav om att nå en ung publik.

Men är det här SVT:s bästa försök till nytt format ser det mörkt ut för det tv-bolag som produktioner i allmänhetens tjänst.