Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Dyr sport. I SVT:s realityserie Familjen Hammarström presenteras alla som tolv vinnarskallar som vill nå toppen. Men frågor om vilka pengar som krävs lyser med sin frånvaro, menar skribenten Malin Eriksson. Bild: Andreas Hillergren

SVT:s hästprogram gömmer undan pengarna

När hästsportsintresserade får gehör för sin långa kamp om mer ridsport i SVT så handlar programmen bara om de rikaste utövarna. Barnboksförfattaren Malin Eriksson undrar varför hästvärlden skildras så slappt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hästvärlden erbjuder unika möjligheter att undersöka klasskillnader. Men när SVT ger plats åt unga ryttare i tablån blir det realityserien Familjen Hammarström, som visar ett hästliv som förutsätter en förmögenhet – utan att pengar nämns en enda gång. Lite fakta som serien inte lyfter fram: En elitponny kostar runt en halv miljon. En internationell tävling kostar minst 50 000 kronor. Vad det kostar att hålla fem hästar i träning i Tyskland, som den 15-åriga sonen Hammarström gör, kan jag bara gissa. Slutsatsen som SVT aldrig drar: Bakom en vinnare i ridsport finns en stark ekonomi.

LÄS MER: Pengar har hittat in i hästböckerna

Som tonåring tävlingssatsade jag i dressyr. Jag hade föräldrar med en god ekonomi som ville stötta men som förskräcktes när de förstod vilka summor sporten kräver. När jag misslyckades så trodde jag att det berodde på att jag inte var en ”riktig vinnarskalle” – såsom Hammarströms säger sig vara.

I dag är jag barnboksförfattare och i mina böcker undersöker jag ridsportens villkor. Hur påverkas en ung människa av att föräldrarna investerar fantasibelopp i hens idrottande? Och vad gör de orättvisa ekonomiska villkoren med relationerna mellan ryttarna? Vår public service går rakt förbi dessa frågor och lägger sig på samma nivå som vilken influencer som helst. Det normala blir att vara rik och att inte prata om pengar. Hur påverkar det självbilden hos tittarna?

Forskarna i medie- och kommunikationsvetenskap Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har lyft fram att arbetarklassen endast syns i fem procent av SVT:s programutbud. (Ni sviker och tystar arbetarklassen, SVT Expressen 180212) Det är symptomatiskt att när hästintresserade äntligen får gehör för sin decennielånga kamp om mer ridsport på SVT så skildras de rikaste. Tidigare har vi kunnat se Ryttareliten om tre hästfamiljer på deras gods, Ponnyakuten om barn med egen häst, Stjärnhoppningen där kändisar lär sig rida.

Varför skildrar SVT hästvärlden så här slappt och ytligt? Är det för att den kvinnodominerade hästvärlden inte förväntas gestalta viktiga allmänmänskliga frågor? Så fel. Hästvärlden har till och med gett upphov till en egen genre. Hästboken som växte fram under folkhemmet har alltid sysselsatt sig med klass och privilegier. Från de första böckerna om Britta och Annika till de senare om Sofia och Klara. Huvudpersonen har ofta begränsad ekonomi, hennes antagonist är den rika som vill vinna till varje pris. Beroende på hur litterär boken är behandlas stildraget på mer eller mindre utmanande vis men till skillnad mot SVT pratar man alltid om pengar.

Direkt efter Familjen Hammarström ser jag en annan tv-serie, 36 dagar på gatan, där en fotograf lever som uteliggare. De hemlösa han möter får om och om igen frågan: Hur hamnade du här? En fråga som hade varit högst relevant att ställa till familjen Hammarström. Hur har ni fått så mycket pengar? Hur påverkar ekonomin ert tävlande? Det närmaste självreflektion serien kommer är när mamman konstaterar att om man inte kommer från en hästfamilj är enda vägen till eliten att ”docka in i ett proffssystem”, det vill säga betala ett proffs för träning av häst och ryttare.

Självklart ska ridsportseliten skildras av SVT:s sportredaktion – men dokumentärer och drama borde berätta om den bredd som finns på ridskolorna och de små privatstallen runt om i Sverige. De verkliga vinnarskallarna som i ur och skur trotsar trötthet och kämpar med ekonomin. Och berätta om att de flesta av dem, oavsett hur hårt de satsar, aldrig kommer nå elitnivå.