Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mark Isitt menar att Svingeln har skändats av trafikkontorets teknokrater och undrar hur det kunde gå så fel. Bild: Stefan Berg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svingeln? – Snarare svindeln!

Mark Isitt menar att Svingeln har skändats av trafikkontorets teknokrater och undrar hur det kunde gå så fel.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Göteborg har en trafikstrategi, den är från 2014, och har du inte läst den är det inget att skämmas för, för det har ingen på trafikkontoret heller, verkar det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Titta bara på Svingelns nya hållplats, i Friggagatans norra ände, nyss färdigställd efter ett och ett halvt års trafikomläggningar och närmare 100 miljoner skattekronor. Hur menar trafikdirektör Stefan Eglinger att denna kallbrand till knutpunkt ”bidrar till mer attraktiva stadsmiljöer där människor vill bo, arbeta, handla, studera och mötas”?

Just så formulerar man sig i trafikstrategin. Och inte i förbifarten, i någon passus, utan i ett av dokumentets tre huvudmål. Ett huvudmål som ”anses ha stor betydelse för att Göteborg ska kunna skapa livskvalitet, konkurrenskraft och en hållbar utveckling”.

LÄS MER: GP:s Mark Isitt prisades på Arkitekturgalan

Att det är Svingeln, en plats som varit mörbultad i decennier, överkörd och lämnad att dö, som nu skändats av trafikkontorets teknokrater är en tragedi. För här fanns potential. I fonden, på andra sidan järnvägsspåren, tronar Erik Dahlbergs Skansen Lejonet (1689) – lejonet som balanserar på torntoppen är detsamma som avbildas i stadsvapnet. Mosaiska begravningsplatsens hemlighetsfulla kapell (1864) ruvar intill, moriskt till uttrycket, Tusen-och-en-nattskt, men byggt i Göteborgs goa gamla gultegel. Och från andra sidan gatan spejar Gullbergsbrohemmet (1742), ett tukthus i tuktad barock, designat med batong av stadsarkitekten Bengt Wilhelm Carlberg.

LÄS MER: Bygg nästa arena i Bergsjön eller Biskopsgården

Med andra ord, få platser rymmer mer göteborgiana. Men istället för att lyssna och lära av Svingelns förflutna, istället för att visa platsen lite kärlek och omsorg, har Eglinger och hans kumpaner utnyttjat sitt offers förvirrade tillstånd och utsatta situation och kört över det ännu en gång, ännu brutalare.

En närstudie av platsen får en att förtvivla över hela trafikplanerarprofessionen. Jag räknar till 17 olika markbeläggningar, med olika ytskikt, i olika mönster, i olika nyanser av avgasgrått. Vita trafikmarkeringar skriker så gällt efter vargen att man snabbt slutar lyssna. Halvtransparenta standardstaket i grafitgrå sträckmetall draperar platsen i sorgflor (passande…). Kurerna – alltför få, de flesta passagerare tvingas vänta i regnet – påminner om bakterieodlingarna i skolan, stafylokockerprickar kontrastmarkerar det tonade glaset. Och vore det inte för de blåvitrandiga herrgårmanskyltarna hade jag trott att jag befann mig i en expressionistisk stumfilm från tyskt 20-tal, repig och ryckig, underexponerad och brusig. En skräckfilm.

LÄS MER: Är det inte dags för revolution i Göteborg?

Hur kunde det gå så illa? Vilken landskapsarkitekt bär ansvaret? Ingen alls, verkar det. Jag ringer trafikkontoret och ingen vet. Troligtvis någon konsult, får jag veta, för på trafikkontoret, kontoret som alltså ska ge oss ”mer attraktiva stadsmiljöer”, finns det bara två fastanställda landskapsarkitekter.

Att jämföra med 15 i Stockholm och 28 i Malmö.

Dags att döpa om trafikstrategin till trafiktragedin och Svingeln till Svindeln?