Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och statsminister Magdalena Andersson håller pressträff om Sveriges Natoansökan. Regeringen beslutade den 16 maj att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Bild: Henrik Montgomery/TT
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och statsminister Magdalena Andersson håller pressträff om Sveriges Natoansökan. Regeringen beslutade den 16 maj att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Bild: Henrik Montgomery/TT

Hynek Pallas: Sveriges neutrala identitet blev för osolidarisk

Efter den 24 februari har Europas geopolitiska karta ritats om fullständigt. ”Om någon hade sagt till mig i januari att jag skulle tala för ett Nato-medlemskap i maj hade jag skrattat”, skriver Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Häromveckan förklarade den amerikanska statsvetaren Anne-Marie Slaughter, tidigare utrikesanalytiker i Barack Obamas administration, att ett svenskt och finskt Nato-inträde kommer att öka klyftan till Ryssland och splittra Europa (Financial Times, 5/5). Några dagar senare kunde man på samma tidningssidor läsa att ett unisont baltiskt ledarskikt skulle jubla över en ansökan från Sverige och Finland (13/5).

Fram till den 24 februari levde vi i en värld där det inte bara gick an att enbart redovisa vad Washington-folket ansåg om världen – det ledde till höjda ögonbryn om man petade in vad något estniskt fjun tyckte om saken. Så kan, lustigt nog, summan av den svenska neutralitetens omvärldsanalys summeras: Att leva i grannskapet stod sig slätt när en amerikan kunde citeras. Baltikum var, liksom Krim, vår motsvarighet till det som i USA pejorativt kallas för ”fly over-states”.

Under de månader som har förflutit sedan det brutala ryska angreppskriget inleddes har Europas geopolitiska karta ritats om fullständigt. Platser som knappt var vita fläckar i januari utgör nu centrum för våra analyser och musiktävlingar.

Klyschan att vi har vaknat upp i en ny verklighet är sann. Men betyder lite olika saker beroende på vem man frågar. För Svenska Dagbladets USA-baserade journalist Jenny Nordberg betyder det att man kan göra en analys av Nato och svensk neutralitet där enbart Anne-Marie Slaughters åsikt nämns och Baltikum inte existerar (14/5). Äsch vadå, det är ju ändå så att amerikanerna i rummet i slutändan bestämmer allt.

Norberg är inte ensam om att fortsätta leverera analyser som doftar av Kalla kriget-dualitet. Den där det mellan de två polerna fanns en liten gallisk by som röstade på sossarna, åt smultron och – när de inte sålde synd och sex till omvärlden – var neutral. Det man brukar kalla för svensk identitet.

Det produceras text efter text – inte så få av dem av Göran Greider – som framställer ett Sverige som nu står vid vägskälet, redo att sälja sin själ till satan. Inte att satan kom till våra kvarter och ändrade förutsättningarna. Så pass att den identitet ”vi” vill hänga kvar i blir osolidarisk om vi inte går med i Nato.

Balterna, liksom resten av det forna östblocket, anser att Ryssland inte är en stabil granne förrän det är en demokrati som börjar göra upp med sin historia.

Jag nyper mig själv i armen: Om någon hade sagt till mig i januari att jag skulle tala för ett Nato-medlemskap i maj hade jag skrattat. Då är jag ändå sedan tidigare medveten om att några av de största myterna om Natos moderna europeiska historia är lögner. Som att militäralliansen utvidgats av ett aggressivt USA för att provocera Ryssland.

När sanningen, som jag har skrivit om i det senaste numret av tidskriften Liberal debatt (4/4), är att forna dissidenter som Václav Havel inte bara omprövade egna politiska ståndpunkter om allianser. Utan att det blev de som med moraliska argument arbetade för – och lyckades driva igenom – en Nato-utvidgning på 1990-talet.

Från deras synvinkel var det en fråga om att säkra sin nationella suveränitet. De såg till sin förfäran ett Ryssland som gjorde att de inte kunde klara sig utan att hitta en partner att hålla i handen – vad Kreml än ansåg. Det är också därför som Baltikum nu vill ha permanent Nato-truppnärvaro, och drar en annan slutsats än de Nato-kritiker som tror att Vladimir Putin ändå snart kör fast i Ukraina. Men balterna, liksom resten av det forna östblocket, anser att Ryssland inte är en stabil granne förrän det är en demokrati som börjar göra upp med sin historia. Och att det nog kan bli värre innan det blir så.

Sådant prat har varit ”russofobi” i svenska spalter, och baltisk upprustning med hjälp av Nato har omvandlats till att det skulle vara en ”provokation”. Samma allians som östra Europa ser som en garanti för sin fortsatta existens har i Sverige praktiskt taget betraktats som ett hot mot vårt unika särdrag. Där kan vi prata om en europeisk ”splittring”, Anne-Marie Slaughter.

Vår självbild, det som Nordberg korrekt kallar för en religion, har präglats av alliansfriheten. Neutraliteten som ideologi. Och som alla sådana har den haft rejäla skygglappar. Vare sig man är för eller emot Nato bör man åtminstone 2022 föra debatten med en viss medvetenhet om vad dessa döljer.

Kritikerna har för all del rätt: Ett Nato-inträde är uppslitande för den svenska identiteten. Men när Göran Greider menar att vi nu blir ett ”medelmåttigt mainstreamland” (2/5, ETC) och Pierre Schori citerar Karl Vennberg om ”förnuft” (16/5, Aftonbladet) inser jag varför det är så upprivande: För att vi först nu börjar ta tag i det som vi skulle ha börjat prata om redan hösten 1989.

Vår självbild, det som Nordberg korrekt kallar för en religion, har präglats av alliansfriheten.

Många svenskar betraktar neutraliteten som synonymt med något lite bättre, lite förmer än de två blocken. Jo, det finns mycket bra att lyfta med den unika svenska välfärden och ett folkhem som försökte kryssa sin egen väg. Det var en fyr för många – om de så flydde kommunism eller deserterade från ett amerikanskt krig de ansåg orättfärdigt.

Men den tredje ståndpunktismen ledde till en ”lika goda kålsupare”-teori som var allt annan än ädel. Som innebar att man inte klarade av, och i många kretsar fortfarande inte klarar av, att göra intellektuell och moralisk skillnad på diktatur och demokrati.

Jag får intryck av att folk tror att det inte funnits några mänskliga konsekvenser av att vi har varit neutrala. Men att behandla en grotesk diktatur som förslavar grannar på samma sätt som en demokrati är inte neutralt. Särskilt inte om man böjer sig för deras krav. Som när andelen politiskt aktiva dissidenter som flytt till Sverige från Tjeckoslovakien ansågs för ”hög” i början på 1980-talet (det rörde sig då om ett tjog individer) och myndigheterna plötsligt inte släppte in fler. Det var, får man säga, inget stolt ögonblick.

Den tjeckiska säkerhetspolisen körde då något de kallade för Operation sanering mot dissidenter – det var precis lika otrevligt som namnet antyder – och bland dem fanns en kvinnlig talesperson för Charta 77 som utsattes för sexuella övergrepp av polisen. Hon fick tvärvända i Trelleborg och inte sätta sin fot i Sverige. Men diktaturens kreatur, som Palme kallade dem, kunde fortsätta se oss som neutrala, gubevars!

Jag förstår alla de svenska intellektuella som vill tillföra Nato-debatten nostalgins nyanser och döpa det till eftertanke. Ja, låt oss för en gångs skull inte bara vända kappan, utan prata ut. Om den långvariga sovjetiska ockupationen av Baltikum till exempel. Då Sverige var skamligt tyst för att sedan lagom neutralt, som dåvarande utrikesminister Sten Andersson 1989, påstå att Estland inte varit ockuperat.

Om denna kursomläggning i svensk politik kommer med en uppgörelse av vår kålsuparhistoria – om den äntligen innebär att Baltikums åsikter kan räknas lika mycket som Kreml-krav och Washington-tyckeri – då är det inte en dag för tidigt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Segerdagen 2022 är stalinistisk fiktion

LÄS OCKSÅ: Recension: ”De kommer att vara annorlunda svenskar” av Simon Sorgenfrei

LÄS OCKSÅ: Meningslöst att försöka hitta en logik hos Putin

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.