Att skriva en krönika tar mig ungefär två dagar. Ämnet ger sig rätt snabbt, argumenten likaså, men språket dröjer evigheter, för där ska ju finnas en rytm, en dynamik – ratatatackatatackatata-ratatatackatatackatata-ratatatackatatackatata-taaaaa! – som Mel Lewis spelar trummor eller Alberti komponerar kyrkofasader eller Travolta struttar i Saturday Night Fever eller Mondrian pusslar färgfält. Tornande förebilder, jag vet, men värt ett försök.
Att befria skrivandet från stilistiska ambitioner hade gjort processen lättare. Men också tråkigare. Att skriva kliniskt och rationellt, att låtsas som om ni läsare var robotar, vore lika själsdödande som … som … som så mycket av vår tids arkitektur.
Ovanför Götaplatsen, i kringelikrokiga Lorensbergs villastad, färdigställs i dagarna ett femvåningshus med 17 hyreslägenheter och vi vet alla hur sådana kåkar brukar se ut, lobotomerade och hålögda, med saliven droppandes från de flagnande fönsterblecken, men den här är ett tegeltempel med pilastrar med joniska kapitäl och fronton och frontespis och fönsterspröjs och arkitrav och gördelgesims och sådana där flörtkulor längst ut på takfoten; stolt som Caesar, med tusentals år av byggnadstraditioner innanför togan.
Kritikerna tycker förstås bygget är en ”pastisch”. Vilket det också är, grannhuset (ritat av Karl Samuelsson, Göteborgs stadsarkitekt 1921–1944) ser nästan exakt likadant ut och är därtill lyxigare, med fasad i puts istället för tegel, ornament i granit istället för betong och med sirlig ekport istället för något som mest liknar en säkerhetsdörr.
Men det vore synd och skam om debatten kom att överskugga slutresultatet; av Ekmansgatan 5 kan Sveriges arkitekter lära mycket.
Men att avfärda Ekmansgatan 5 som simpel stilimitation vore att skjuta sig själv i takfoten. Visst, fasaden är sirlig och svulstig som en Kardashian – bitvis mer plastikkirurgi än arkitektur – men under den timma jag står där och dumglor, häpen över initiativet, att något så här antikverande faktiskt fått bygglov, stannar säkert ett tiotal personer, lika nyfikna som jag, ler förundrat med huvudena i nacken.
När senast hade arkitektur en sådan dragningskraft?
Arkitekter är Albert Svensson – Arkitekturupprorets främste demagog – och Fredrik Rosenhall – arkitekturdebattör, bland annat på GP:s ledarsida. Således kan hela huset läsas som ett debattinlägg, som en bombastisk lovsång till klassicismen, en rallarsvingande nidvisa om modernismen. Men det vore synd och skam om debatten kom att överskugga slutresultatet; av Ekmansgatan 5 kan Sveriges arkitekter lära mycket.
Gestaltningsivern, formfröjden, kliet i fingrarna… Ratatatackatatackatata-taaaaa! Även Rosenhall och Svensson söker drivet, pulsen som ligger där latent inom oss alla. De vill beröra. Och uppröra. Förena och alienera.
Kvaliteter som är utmärkande för stor arkitektur, men förfärligt svåra att uppnå.
Men värt ett försök.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nu står det pampiga Lorensbergsbygget färdigt
LÄS MER:Göteborgarna har tröttnat på generiska gallerior
LÄS MER:Västtrafik verkar vara uttråkade
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
